Författare: mariaanderssond

Kategorier
Jobb

Vägval…

Aningen frustrerad men tacksam…

I somras tyckte jag nog det mesta var toppen, jag hade funnit det jag i flera år sökt, men trots alla framgångar så kan saker hända man inte förutspått och som inte riktigt passar in. Jag blev tvungen att vika av lite, ta en genomgång i hjärnan, och bestämde mig snabbt att inga motgångar kan stoppa mig.  Min kämparglöd består av en tro på mig själv, på andra och en bättre och ljusare framtid, varför skulle jag ge upp den?

Jag kan bli vansinnigt frustrerad ibland, men de som känner mig vet också att jag nästan aldrig höjer rösten, nästan aldrig tappar fattningen, jag står upp, rak i ryggen och lyssnar på andra (om de vill och behöver) medan de kastar skit på andra. Jag fångar upp, vänder den till något positivt och försöker till slut trösta den som av någon anledning är arg på något. Jag tror inte på att hetsa upp sig, skrika och bete sig illa. Jag tror på att lyssna, betrakta och ta tag i problemen. Det jag märkt är att många blir helt ställda då man faktiskt inte reagerar på deras utfall. jag brukar lugnt säga, -men ta tag i det då. Ingen annan kan göra det åt dig. Varför ska man hetsa upp sig, löser sig problemen då? Känns det bättre efteråt? Nej, det tror jag inte. Med åren har jag blivit en otroligt lugn person som i stort sett aldrig tappar fattningen. Enda gången jag blir riktigt upprörd eller rent av förbannad är när någon behandlas illa, men till och med då, låter jag mig vara arg i ca fem minuter, sedan försöker jag vända den dåliga trenden som skapat oro i hjärnan till en handlingsplan och åtgärda anledningen till att man reagerat så starkt. Alla har vi vargar inombords som kan släppas lösa, men de flesta av oss håller dem i schack. Mina sover just nu, och vaknar bara om jag ber dem. Det är när vargarna börjar sträcka på sig som man bör dra öronen åt sig…

Nu sitter jag här på ett bibliotek där samtal är förbjudna och jobbar mig igenom en actionplan och en utvecklad affärsplan. Varför ett bibliotek? Jag behöver lugn och ro då jag arbetar. Men kan jag inte bara stänga av telefonen hemma eller på kontoret? Nej, jag funkar inte så. Även om de som ringer inte har en aning om att jag sitter på just ett bibliotek och inte kan och får svara i telefon, så är det mentalt bra, då jag själv vet att jag inte kan. Man ska alltid göra det som fungerar bäst för sig själv och jag har lärt mig mina gränser, min kropp och min kapacitet och var den är störst. Min kropp däremot har protesterat lite under hösten, på så sätt att jag lyckats gå upp fyra kilo i vikt som jag inte alls gillar. Idag är dagen då jag tar tag även i den biten och jag ger det några veckor att återgå till det normala igen, dvs min egen matchvikt som jag trivs med.

IMG_2155

Att bestämma en sådan sak som tex en viktnedgång, att sluta röka, att fatta ett beslut ligger ju bara hos oss själva. Det spelar ingen roll om andra tjatar på dig att ta ett sådant beslut och det spelar ingen roll om det till och med handlar om din hälsa, det är bara ditt val och din karaktär som avgör om du kan vända en dålig trend eller fatta ett beslut. Antingen vill du tillräckligt mycket, eller så orkar du helt enkelt inte just nu och lägger det på framtiden.

Funderar lite på det som var toppen i somras. Möten med människor är menade, de är en del av den resan vi gör. De leder till nya möten och möjligheter vi inte anade fanns. Det är klart att det fortfarande är toppen, allt går enligt plan, men tar lite längre tid. Det som är frustrerande är att det inte ligger på mig, det är andra faktorer som spelar in och kontrollbehovet får sig en liten törn.

-Stäng en dörr så öppnas en ny, säger de. Jag tittar på möjligheten att ha dörren öppen och öppna ytterligare en. Jag ser det som ett hus, och ett hus är mer luftigt med fler öppna dörrar och ett större ljusinsläpp. Snart vet jag om dörren ska fortsätta vara öppen, eller om jag måste stänga, låsa och kasta nyckeln. Snart är jag en del av ett större perspektiv och jag måste plötsligt släppa kontrollbehovet i ett sammanhang där jag inte har kunskapen, men som ändå är den dörren som måste öppnas för att nå samtliga mål. Skrämmande och kittlande på en och samma gång. Ibland jämför jag livet med ett tåg som måste ha kol för att drivas framåt. Att ösa kolen tar kraft, att utmana något främmande är spännande och jag tar på både livrem och hängslen för att hänga med. Snart vet jag vilka som öser kolet med mig och vem som står kvar på perrongen. Vilken väg vi ska ta, är ett beslut som bara vi själva kan göra…

IMG_2064

Kategorier
Debatt och åsikter Familj och vänner

Solsidans fjärde säsong…

Sitter och tittar på gamla solsidan-program på DVD och laddar.

Eftersom vi alla vet att det är taget från verkligheten så försöker jag hitta mig själv i serien. Dvs, vilken karaktär som är jag… men den finns inte.

Jag kan inte ens likna mig själv vid någon av karaktärerna och ändå så finns det ett tiotal karaktärer som är helt olika varandra. Snacka om att det är svårt att hitta en jämlike i livet när det kryllar av karaktärer där ute och snacka om att förhållanden och vänskapsrelationer spricker om man hela tiden dessutom jämför sina relationer med TV-profilers och medias uppbyggnad av offentliga personer och deras relationer. Den äkta kärleken som överlever allt och den sanna vänskapen som varar livet ut, skulle förmodligen ha större chans om vi inte jämförde oss så mycket med med andra.

Väldigt få gånger i livet så träffar man en person som har samma karaktär som en själv. Om det är rätt att ha en relation med den personen vet jag inte, man kanske ska vara lite olika för att ha gnistan kvar, eller så är det så att de som är stöpta i samma form, verkligen skulle ha en större chans att överleva sin relation då man förstår exakt vad den andra vill och vet vilka behov som behöver uppfyllas, när man kan skratta åt samma saker och då man har likadana intressen. Kanske är det så att man får ett rikare liv om man väljer en jämlike mentalt, istället för att fokusera på att utsidan ska vara perfekt. Eller kanske är det så att man ska vara olika för att lyckas?

När det gäller vänner så tycker jag det är oerhört spännande med olikheter. Jag älskar det faktum att ingen vän är lik mig. Jag känner mig rik av att ha vänner av alla karaktärer och med en mängd olika yrken. Desto mer att prata om och ha åsikter om. Om vi alla såg likadana ut, hade samma intressen och dessutom jobbade med samma sak, vad tråkigt det skulle vara…

Men vad är det vi dras till hos varandra? Hur konstigt är det inte egentligen att människor träffas och att två människor plötsligt tycker om varandra så mycket att man väljer att gå vidare i livet i en relation eller som vänner.

Plötsligt händer det, skulle jag vilja säga, och jag kan nog räkna på mina fingrar de gånger det klaffat så pass bra att människorna stannat i mitt liv och mina tankar år efter år…

Jag kan bara prata för mig själv när jag säger att attraktion för mig är en annan människas insida, det mentala. Det är klart att jag ljuger om jag säger att inte utsidan är viktig i en relation, man fastnar ju för något från början, men de relationer som håller längst tror jag ändå är dem som startar med en vänskap eller en inre förståelse för den andra personen. Likheten, humorn och gemensamma drömmar.

Förra helgen var jag på tjejfest. Fyra helt olika karaktärer sitter och pratar, med helt olika bakgrund, förutsättningar, yrken och drömmar, men med en förståelse för varandras åsikter, tankar och val i livet. Det blir lite magi som skapas när man känner att trots att man inte är lika på en fläck, så finns acceptansen och respekten där.

Jag försöker igen sätta fingret på min egen karaktär. Det är som att skriva sitt CV där man ska förklara hur man är som person och vad man har för goda respektive dåliga egenskaper. Egentligen skulle ett CV (det personliga brevet) skrivas mest korrekt av en annan person som känner dig väl. Det är lättare att peka på någon annans egenskaper än sina egna.

Att det just nu pågår en programserie som slagit alla tittarsiffror vittnar om vårt intresse för de olika karaktärerna och ett igenkännande som får oss att må bra. Vi tittar på solsidan och jämför oss med dem. Tänk att ha pengar som Fredde eller vilken tur att man inte lever som Ove. Vad skulle vi göra om vi inte hade alla dessa karaktärer att jämföra oss med och se upp till.

Tänk om vi inte hade någon eller något att jämföra oss med. Tänk om solsidan aldrig skapats…

Jag fyller på kaffekoppen och laddar för säsong fyra, solsidan i våra hjärtan och tack för att vi kan slappna av en halvtimme i veckan och slippa tänka på våra egna karaktärer som inte alltid går att hitta hos våra tv-profiler.

Tack för att vi får vara någon annan för en stund! Nu kör vi säsong fyra…

IMG_2153

Kategorier
Familj och vänner Jobb

Sammanfattar året som gått…

Återupptar bloggandet och sammanfattar året…

För att sammanfatta året som gått i ord så krävs en mängd ord faktiskt. Magiskt, underbart, annorlunda, framgångsrikt, men framför allt lärorikt.

Jag har också lärt känna en massa nya mysiga människor, men även mindre mysiga. Med mindre mysiga menar jag de som som kräver utan att ha rätt, som ljuger och bedrar för egen vinning och framför allt de som baktalar utan någon som helst rätt. Dessa personer mår naturligtvis oftast själva enormt dåligt, och jag försöker verkligen ha överseende med detta. Jag har också träffat oerhört mysiga människor, nya kollegor och livslång vänskap, och det är dem jag fokuserar på.

Året som gått har inneburit en vändning för mig som person. Under många år har jag slipat och byggt på min idé om en Charity och hur man ska nå ut till en större bredd. Med nätverket jag byggt under många år, så har jag nu vågat ta första steget ut i ljuset för att smyglansera det jag tror på och brinner för. Det är så mycket jag skulle vilja göra och så många som behöver hjälp, men någonstans måste man bestämma sig för vad som ligger varmast om hjärtat. Barnen som är vår framtid är dem som får min uppmärksamhet även om jag med det kommersiella kan nå ut med andra passioner också. Passioner kanske är fel ord, mer visioner om att förändra. Den som säger att man struntar i barns levnadsvillkor och att man skiter i hur rättssystemet fungerar där pengar värderas högre än människoliv, den ljuger. Visst, jag har träffat på människor som går över lik för att uppnå det de själva vill, och i 99 fall av 100, så handlar det om pengar, framgång och makt!  Frågan kvarstår… sover de gott om natten?

Tur är dock att flertalet av alla människor verkligen värnar om varandra, ofta vet man bara inte hur man ska hantera situationer och tycker det är obehagligt att prata om sådant man inte kan göra något åt. Om man inte pratar om det, så finns det inte…

Året som gått har också inneburit en musikalisk resa som varit enorm.  Från en lansering av enligt mig ett av Sveriges bästa rockband till  en tjejgrupp, (har aldrig jobbat med tjejer tidigare) till en -80-tals artist, musikaler, nya vänskaper och upptäckten av det fantastiska team som arbetar bakom musiken och artisterna. Visst arbete har varit roligare än annat, men det jag kommit fram till under resans gång är att jag har kommit så pass långt i mig själv, med mitt nätverk, mitt liv och med hur jag vill jobba, att jag inte godkänner att arbeta med vad och vem som helst.

Året som gått har också inneburit en personlig resa som varit enormt jobbig, men där jag också hittat en ro mot alla odds. De som följt min blogg tidigare vet att jag råkade väldigt illa ut för några år sedan. Där jag förlorade allt jag ägde, där jag sedan dess levt under hot av en och samma man. Han grävde en djup grop som jag kastades i, där jag varje dag arbetar på att fylla gropen, lite i taget för att till slut vara ovan ytan på den gräsrotsnivå där vi alla hör hemma. Vad jag lyckats med under året som gått är att jag till slut tog tag i problemet. Jag har någonstans försökt förlåta honom, vilket är en skön känsla. Jag vet att det inte var mitt fel, att handlingarna kommer från en sjuk människa och jag vet idag att jag inte är ensam.

Jag brukar säga att det jag upplevt i mitt liv, både på gott och ont, skulle räcka för flera människoliv. Allt jag gått igenom, upplevt och resor jag gjort har skapat den jag är idag och det är jag oerhört tacksam för. Jag har en säkerhet i mig själv, tror på det jag gör, känner empati och har en ödmjukhet inför livet och mina uppgifter. Jag månar om andra och brinner för att hjälpa. Kan mina erfarenheter vara en nyckel, ett verktyg för att förändra, då delar jag gärna med mig. Jag tror på universum, att vi alla har en uppgift i livet som vi väljer om vi vill förvalta. Jag tror att möten sker av en anledning och att de tar oss vidare till det som är vår uppgift. Jag tror att vi är satta på en väg och att det är upp till oss vilka avstickare vi tar på resan. Jag tog fel väg en gång, en väg som drabbade mig hårt och som jag alltid får leva med, men den vägen gav mig också en förståelse för just det jag pratar om, valen vi bör göra och en förståelse varför människor agerar som de gör.

Jag vet att jag på rätt väg. Jag har skapat det jag tror på, och teamet/kollegorna börjar sättas. Ensam är inte stark och bara med andra människor som tror på samma sak, så kan vi lyckas…

Året som gått har framför allt varit lärorikt. Jag har träffat oerhört mysiga människor, nya kollegor och livslång vänskap. Det är det jag fokuserar på… Allt annat tar bara energi och fokus från det du egentligen vill göra… Vi lever varje dag, men vi dör bara en gång!

En tanke vi bör ta med oss varje morgon vi slår upp våra ögon…

IMG_2062