Brottsofferjouren fyller 30 år

I November föreläste jag för Brottsofferjouren i Vänersborg.

Det var ett fantastiskt mottagande med många engagerade organisationer och företag på plats i Vänersborg när de arrangerade OrangeDays för att lyfta frågan om våld mot kvinnor och flickor. Föreläsningen mynnade ut i artikeln nedan och ett potentiellt samarbete för att hjälpa fler drabbade brottsoffer, speciellt inom ämnet våld i nära relation. Läs hela tidningen här, Brottsoffer tidningen. 

I år fyller Brottsofferjouren 30 år. En oerhört viktig organisation för alla de brottsoffer som är i behov av hjälp och stöd. Vill du stötta deras arbete så är ett sätt att Annonsera i deras tidning här.

När jag drabbades för 10 år sedan så visste jag inte var jag skulle vända mig. Skammen var svår, ångesten var ännu värre. För mig så har mitt arbete sedan dess varit att hitta vägar för en förändring så att fler får hjälp och stöd, för att fler ska anmäla våld och övergrepp, men framför allt för att eliminera våld mot kvinnor och barn, och skapa förutsättningar och trygghet även för dem i riskzon.

Idag läste jag den omdebatterade artikeln i tidningen om kvinnan som misshandlats av sin man. Mannen friades på grund av argument som att han kom från en finare familj och hon från en familj som inte var lika bra. Dessutom ansågs att kvinnan skulle gått till hans släkt för att åtgärda problemet och inte till polisen. Detta är helt absurda argument för en som blivit våldsutsatt.  I mitt arbete möter jag många kvinnor som just går till familjen, men där de tar mannens parti. Kvinnan blir istället utfryst av familjen för att hon berättar. Våld och misshandel är ett brott och brott utreds enligt svensk lag av polisen, inte förövarens familj.

Dessa kvinnor har ofta ingen att vända sig till mer än den advokat som utses till henne. Stödet från vänner och familj kan vara obefintligt eller så kan det vara så skamligt att man inte ens vill prata med de närmaste om problematiken. I dessa fall kan brottsofferjouren vara behjälpliga som stöd och även som vittnesstöd under en eventuell rättegång. Tidigare genom åren pratade man bara om förövaren, trots att bakom deras gärning finns ett brottsoffer som mår väldigt dåligt oavsett vad de råkat ut för. För dem måste vi arbeta mer och skapa bättre förutsättningar för att återgå till ett normalt liv. Ibland kan stödet räcka, ibland krävs större åtgärder, men för dem som inte har någon, eller tror att ingen finns där för dem, så kan känslan bli övermäktig och svår att leva med. Kan samhället ge förövaren så mycket (tid, kostnader för polis, rättegångar, fängelsetid) för att de begått ett brott, så borde brottsoffret få lika mycket. De valde inte att bli utsatta från början…