Varför hata?

Var kommer allt hat ifrån?

Varför hata när kärlek existerar?

Det spelar ingen roll om man läser sociala medier eller tidningen, ser på tv eller lyssnar på dialoger i tunnelbanan. Skitsnacket och hatet bara ökar och jag förstår inte var det kommer ifrån. Vi hatar invandrare, men också rasister, folk som är framgångsrika, folk som lever på gatan. Vi pratar illa om dem som är vackra och dem som är fula. Vi får inte sticka ut eller tycka, vi ska heller inte var tysta utan åsikt.

Frågan är hur vi ska vara i landet lagom för att vara accepterade? Allt detta grundar sig någonstans i ett hat som skapats av vadå? Varför kan man inte lugnt och fint ha en åsikt utan att bli hängd, eller måste alla åsikter ventileras? Måste världen få reda på allt? Det fanns en tid när man över middagen diskuterade orättvisor och åsikter, där man ventilerade med familjen och satte punkt. Men det var länge sedan. Näthatet där rädda människor med dålig självkänsla sitter bakom skärmar och hatar, förvränger sanningar, kränker sina medmänniskor och hänger ut dem som är måltavla för dagen har ökat.

Har det med uppfostran att göra, eller är det självkänslan som skapar hat istället för kärlek? Jag tror att om du har möjlighet att älska och känns dig älskad så har du inget behov av att hata.

Igår läste jag en artikel där folk skriver sönder sig om en tjej som sticker ut i idol. Hon är grym, hon är snygg, hon sjunger bra. Men någon glömde säga att hon måste vara lagom, inte för mycket åt något håll, för då… Laila Bagge hade skrivit riktigt bra om detta och tillbaka får hon ord som: Laila vill bara synas! Ja, då var vi där igen. Någon lyckas vända även ett försvar av en ung tjej till något negativt. Varför inte istället lyfta Laila som tar hennes parti? Varför måste vi vara elaka och spy ur vårt hat eller rättare sagt (avundsjuka) för det är vad det egentligen handlar om. Att känna glädje för någon annan är uppenbarligen svårt i Sverige. Annat är det på ex Irland som är ett känt snällt land, där man lyckönskar varandra oavsett vad.

Jag sitter på tåget mot Stockholm och som vanligt så läser jag igenom nyheter, sociala medier och annat som jag ofta inte hinner annars. Att jag fortfarande blir förvånad är konstigt, men i min värld så behandlar man människor som man själv vill bli behandlad, och i min värld så är kärlek, vänskap och omtanke bra verktyg för att må bra själv och inte ha behov av att hänga folk som lyckas eller misslyckas. För det är just det som det handlar om. Det spelar ingen roll vem du är, för är du mer eller mindre inom ramen för vad som är okej, så är du i riskzon. Lagom är bäst som någon så fint uttryckte sig…

image