Fuck Cancer

Ibland hjälper inte positivt tänkande…

Ni som följer mig vet att jag efter över 30 år äntligen fått kontakt med min mormor. När jag träffade henne första gången i september var jag jätrenervös. Jag skulle se mitt arv i ögonen och få de svar jag sökt sedan jag var liten. Jag fick mina svar. Hon var så där stark som jag drömt om att hon skulle vara och hon sa saker som hade kunnat komma från min egen mun. Mormor var en envis dam med stort hjärta och ödmjukhet inför livet. Hon hade gått igenom svåra saker i sitt liv, och stod fortfarande på benen. 84 år gammal tog hon hand om allt själv. Hon berättade om när jag var barn, om mina föräldrar och om när hon var ung. Jag fick veta sånt jag aldrig vågat drömma om att få svar på…

Min mormor hade överlevt 4 canceroperationer. Men hon berättade också att hon var dålig igen, att man inte visste vad felet var… För en månad sedan fick jag träffa släkt på en släktträff som jag aldrig träffat tidigare. Kvällen bestod i skratt, tårar, minnen och nya bekantskaper som jag inte visste fanns.

Känslan när man plötsligt känner sig hel, som att cirkeln slutits var fantastisk. Hon, min mormor har tänkt på mig, undrat och ifrågasatt om vi någonsin skulle träffas. I augusti ringde jag, i september träffades vi. Jag har tänkt på henne och undrat om det fanns någon likhet mellan henne och mig, och det fanns det. Den styrkan hon har känner jag igen mig i, den kan inte komma någon annanstans ifrån. Jag såg det i hennes ögon. Det, som jag letat efter.

Förra veckan ringde hon. Mormor hade varit på lasarettet och fått svar på vad som var fel. Hon har cancer igen… Hon ville först inte operera sig. Hennes hjärta är inte tillräckligt starkt och det är en stor operation. Men läkarna insisterade att de måste och operationen ska ske före jul. Mina tankar for igenom huvudet när vi lade på. Jag blev förbannad och ledsen. Jag ifrågasatte vem som var så grym att efter alla år, alla bedrövelser bara göra så här mot mig. Jag blev egoistisk och för en stund ifrågasatte jag livets grymhet! När jag lugnat ner mig och andats ordentligt så kom andra tankar… Vilken tur att jag ringde det där samtalet i augusti. Tänk om jag inte gjort det. Tänk om det hade varit för sent… Nu har jag i alla fall chansen att vara med och delaktig på de sätt jag kan och hon orkar.

Cancer är en fruktansvärd sjukdom som tar människor vi älskar ifrån oss och mer behöver göras för att hjälpa, forska, hitta vägar för att utrota eländet. Nu vet jag att det inte går att utrota, men ändå! Jag hittade ForLife som drivs av företaget Helpers Alliance Sweden AB. Det är ett företag som genom sin roll som anordnare i Jobb- och utvecklingsgarantins sysselsättningsfas hjälper deltagarna att skaffa erfarenhet, meriter och referenser för framtida jobb genom ett aktivt arbete till förmån för cancerforskning.  Här beställer man produkter där intäkterna går till cancerforskningen, något som just nu känns oerhört viktigt för mig. Alla har vi någon i vår närhet som drabbas av cancer, men först när det sker så blir man mer aktiv och vill hjälpa! http://www.forlife.nu/sv/butik.html 

Det enda jag önskar mig i julklapp i år är att min mormors operation går bra, att hennes hjärta orkar och att vi får mer tid. Att min familj får vara frisk och att vi mer än någonsin månar om varandra. Att vi oftare talar om hur mycket vi älskar varandra. Det kan aldrig bli tjatigt, det blir inte för ofta. Jag brukar säga till mina barn och barnbarn att jag älskar dem till månen och tillbaka. Förra veckan när jag sa det till Dino 5 år, så svarade han. – Jag älskar dig till Jupiter och tillbaka. Det var ännu mer, det hade hans mamma förklarat för honom, och hon har så rätt. Kärlek går inte att mäta, men om vi åtminstone visar det ännu lite mer så kanske vi alla kan må lite bättre…

– Mormor, jag kämpar med dig och jag tänker på dig varje dag! Ge aldrig upp. Vi har ju precis träffats… ZERO CANCER!! FUCK CANCER!!

imageÖ