Världen idag…

Vi matas av nyheter…

Varje dag matas vi med nyheter om terror, efterlysta terrorister, tillslag mot terrorgrupp, flyktingar som flyr på grund av krig… Jag kan inte påminna mig om att jag läst en enda positiv rubrik den senaste veckan. Och visst, jag förstår det. Jag är en av dem som slaviskt följer terror katastrofen där terroristgrupperna skapar skräck. Världen går på tå, varenda nerv är utanför skinnet och minsta lilla så reagerar vi kraftfullt.

Jag efterlyser mänskliga rättigheter. Jag efterlyser empati. Jag efterlyser kärlek. Dock så har världen nu gått samman, det är vad vi hoppas och önskar i alla fall, så att vi är alla mot en. Det går till den dagen någon tycker annorlunda, och den dagen vill jag inte ens tänka på.

Natten då min dotter föddes 1991, så följde jag nyheterna på TVn. Det var den natten Irak kriget bröt ut. Jag vet att jag bad om att det skulle ta slut, att jag inte ville att mina barn skulle få uppleva krig, sorg och smärta. Jag vet också att jag tänkte att hennes födelse alltid skulle påminna mig om att det vackra och goda alltid skulle vinna…

Så nu sitter jag här och slaviskt följer nyheterna där Frankrike förklarat krig mot en terrororganisation, där FN går in och samtycker till att alla går samman för att stoppa terrorism och för att verka för fred. Samtidigt tänker jag på alla kvinnor och barn som är på flykt. Barn som dör på vägen och som inte klarar resan. Jag tänker på dem som klarar sig, vad får de för värdegrunder? Hur mycket trauma ska de behöva bearbeta? Hur ser hoppet ut för alla barn i krigets fotspår?

Mitt i allt tänker jag på de stackars människor som inte lever i krig, utan i total fattigdom och svält. Jag tänker på alla barn som aldrig får chansen till en utbildning utan får sälja sig för att försörja familjen. Jag tänker på att just i dett nu så är det en liten flicka någonstans i världen, där pappan säljer henne till en mycket äldre man… Vad jag menar är att terror, krig och flyktingar har blivit vår vardag. En fruktansvärd och grym vardag som vi inte vet när den ska ta slut. Men trots detta elände så finns de fattiga familjerna och barnen kvar. De är inte glömda, det är bara att nyhetsvärdet i terrorn är större än fattigdom och våldtäkter på barn. Åter igen…jag förstår det, det måste vara så, men vi får inte glömma.

På onsdag är det orange day. Den dagen på året då vi kämpar för att stoppa våld mot flickor och kvinnor. Vad passar bättre än nu att hylla den dagen. För trots allt så är det barn och kvinnor som drabbas hårdast av våldet i krigets fotspår.

Jag backar hemåt, hem till Sverige och tänker på Lisa Holm, på kvinnan som sprang i motionsspåret med hörlurar och blev mördad. Jag tänker på den unga flickan som blev gruppvåldtagen och på alla de små barn som lever i våld och skräck varje dag. Som inte vet vad som väntar efter skolan. Kvinnor som inte vet vad som händer om de använder fel ord. Våld i nära relation där maken, pojkvännen eller kollegan har kvinnan under bevakning 24/7. Där ofta alkohol och droger är en del i förövarens maktmissbruk. Så var det i alla fall för mig. Både som liten flicka och som kvinna. En sjuk hjärna som blir mer förvrängd med ett missbruk… Kommer plötsligt att tänka på terrororganisationerna igen. Det sägs att de dricker mycket alkohol och tar droger… Kanske är problemen inte så långt ifrån varandra ändå. Redan sjuka hjärnor som med en dos av droger och substanser får kortslutning och njutning i att förstöra en kvinnas eller ett barns liv…eller en stad, ett land fyllt med oskyldiga människor…

I morgon ska jag föreläsa för kvinnor som på något sätt varit i kontakt med män som utsätter kvinnor. Det känns rätt. Det känns bra. Det känns bara som att jag skulle vilja göra mer, hjälpa fler, lyssna, förklara och finnas. Jag hade ingen hjälp själv och just det jag gör nu, hade jag själv så gärna velat ha. En medmänniska som berättar att du är inte ensam, att vi är många och att vi finns för dig!

Ibland kan ett enda litet ord vid rätt tillfälle göra att du reser dig. Ett ord som får dig att vakna eller våga vinna över livet. Mot alla odds så kan man komma vidare… På onsdag den 25 november ska jag fira den internationella dagen för att stoppa våldet mot kvinnor genom att närvara vid Riksdagen där ett seminarie hålls. Jag ska ödmjukt bära min stolthet över att jag kommit vidare och dela med mig av min erfarenhet för att i den mån jag kan försöka lyfta kvinnor och barn över den onda tröskeln… Du är inte ensam, det spelar ingen roll hur lång tid det tar att bygga upp sig själv och sitt liv igen, så länge du inte stannar. Fortsätt gå…det är värt det! Kärlek till er alla ❤️

Ö