Var är tryggheten?

Måste dela med mig av en händelse…

Förra söndagen åkte jag till Stockholm för att ta ett tidigt flyg till Helsingfors morgonen därpå. Jag hade möte på kontoret först på kvällen och vid 19.30 tog jag tunnelbanan ut till Bromma där jag skulle tillbringa natten.

På tunnelbanan betedde sig folk som folk gör (nuförtiden)… Det knuffades, det var lite fylla, det var gäng som hånade andra passagerare. En kille ramlade över mig, en annan satt och filmade med mobilen allt som skedde. Jag kände en rädsla som jag inte gjort tidigare, trots att jag åker tunnelbana en hel del. Jag tänkte på att jag var ensam kvinna, med både mobil och dataväska i handen. Jag kände mig som en gammal dam som stenhårt håller i sin handväska, rädd för att bli rånad och nedslagen.

Vår framme i Bromma så skulle jag ha tag i taxi till mitt hotell. Några killar följde efter mig ut från tunnelbanan och på planen framför ICA var det ytterligare gäng som skrattade, bråkade (troligen mest på skämt), men förmodligen för att skrämma dem som gick förbi. Jag kände mig extremt ensam när jag snabbt sprang in i affären för att beställa en taxi. – De brukar stå här utanför, fick jag till svar. Jag tittade ut genom glasdörrarna och det enda jag såg var gängen som larvade runt. Det var män, inte pojkar, som var över 20 allihop.

Någon taxi dök inte upp och jag ringde för att beställa. När jag väl gick ut så var det rop bakom min rygg, och snabba steg mot mig. Ett sätt att skrämma kanske, men de lyckades väl. Hela tiden hade jag en vän i telefon för att vara redo att be henne ringa polisen. Väl inne i taxin så andades jag ut och la på luren.

Detta är säkert vardag för många, men jag blev chockad. En söndag kväll klockan åtta och det man kallar trygghet var som bortblåst. Under tiden detta pågick både på tunnelbanan och i väntan på taxi så for tankarna genom huvudet. Det var dagar efter bombningen i en tunnelbana där massor av människor dog. Varje dag läser vi om ensamma kvinnor som misshandlas, våldtas och utsätts för grovt våld. Varför ska jag inte kunna känna mig trygg på väg från mitt arbete? Varför ska jag ens behöva tänka på allt som kan hända och har hänt på andra ställen? Var är respekten för människor? Eller är det helt enkelt så att efter kl 18 så ska man inte gå ut själv, inte åka tunnelbana, speciellt inte om du är kvinna. Är det så samhället ska byggas? Nej, men det är dit utvecklingen går!

Vad vinner de här männen på att skrämmas? Är det makten de är ute efter, och att veta att de är större och starkare och kan göra vad de vill? I så fall tycker jag synd om dem. De fick förmodligen varken kärlek eller uppfostran om rätt och fel som barn. Barn gör inte som du säger, barn gör som du gör! Och om vi inte kan banka in i människor medvetande att det är fel att utsätta andra för hot, trakasserier, mobbing, misshandel och våldtäkt, så kommer det aldrig förändras, hur mycket polisiära insatser man än sätter in för att skapa någon form av trygghet… Det börjar hos barnen. Frågan är vilken generation som ska få äran att bygga ett samhälle där rätt värderingar och trygghet är viktigast? Just nu känns det sjukt långt bort och troligen något jag aldrig kommer att uppleva under min livstid…