Kategori: Jobb

Aldrig tidigare har ämnet trakasserier, psykiskt och fysiskt våld känts viktigare!

Att skriva en thriller baserad på verkliga händelser har varit svårt och en riktig utmaning. Att få historien och karaktärerna att gå ihop och bli just en skönlitterär thriller har gjort att jag många gånger brakat för att sedan hitta Amandas styrka och fortsätta med det jag målmedvetet bestämt mig för.

Timmarna bakom boken är oräkneliga, men nu är jag toppen nöjd med resultatet och hoppas att den får den spridning den förtjänar… 

Nu har jag äntligen tryckt på knappen för färdigt resultat till förlaget.

En helg fylld av arbete är förbi…

Förra veckan var det dags för Karlstad och Svenska Narkotika Polisföreningens utbildningsdagar. En fantastisk publik med bra frågor. Jag får aldrig nog av att höra mina med-föreläsare prata om kriminalitet, drogspridning och det utbredda våldet. För varje gång jag hör någon prata om dagsläget så knyter det sig i magen på mig. Jag vet hur ett barn i riskzon mår och vad våld i nära relation betyder, och vi måste börja arbeta förebyggande och inte enbart släcka bränder.

Fredagen gick till grymma möten med företag i min hemstad som alla ville vara med och förändra och lyfta frågan om våld mot kvinnor och flickor till nya nivåer. Jag känner en oerhörd tacksamhet mot alla dem som på olika sätt vill vara med och påverka.

I lördags besökte jag kulturnatten i Älmhult för att prata om våld i nära relation och barn i riskzon. Igår satt jag med det sista kortet från förlaget för thrillern AMANDA som snart lanseras. Att arbeta med värdegrunder, förmedla socialt ansvarstagande och vara en eldsjäl innebär inte 7-16 arbete. Det innebär långa dagar, vardag som helg. Det innebär att vara så fast besluten om att förändra att vi är beredda att gå in i elden och bränna oss om och om igen, tills vi kommer helskinnade ut ur glöden med livet i behåll och ett förändringsarbete i handen.

Det finns dagar när man är nära att ge upp. Dagar när kvällstidningarna skriker ut rubriker om kvinnor som blivit våldtagna eller mördade. Dagar där man läser om hur barn far illa, hur drogerna sprider sig på gatorna och där maktlösheten inte känner någon gräns.

Genom åren har jag drivit ett antal projekt med målet att förändra inom de områden jag verkar i, både nationellt och internationellt. Att få möjligheten att skriva är en förmån där jag kan använda mina erfarenheter som kvinna att bygga historien kring ett ämne jag engagerar mig i. Likaså med utbildning och föreläsningar. Det når ut och man kan föra dialog med dem som fattar beslut och/eller själva blivit utsatta för att de ska finna styrkan att orka resa sig efter att de har fallit. Alla människor är lika värda och det måste både samhället och politiken förstå. Kan man även nå dem som lever i utanförskap eller med ett destruktivt beteende, så kanske även de kan förändra sitt mönster och börja tro på sig själva. Jag brukar säga att allt sitter i vårt eget huvud och det ligger mycket i det, men många gånger behöver man hjälp att se det…

I Karlstad blev jag påmind om en händelse för ett par år sedan. Jag hade föreläst på en anstalt och en kille reste sig och sa att om jag kunde vända mitt förflutna så kunde även han. Ett år senare fick jag ett mail från honom. Han hade kommit ut från anstalten och följt mitt råd. Han hade skrivit sin livsplan och börjat arbeta efter den och han tackade att han fått styrkan att ta tag i det. De mötena betyder mer än något annat. Vi vet aldrig vad de ord vi säger och de sätt vi agerar på kan påverka människor runt oss, och just detta kommer jag aldrig glömma…

Veckan är fokuserad på två saker, boklanseringen av AMANDA och MC kortegen. Allt för att lyfta frågan kring all form av våld och diskriminering av kvinnor och flickor. Det sägs att hårt arbete lönar sig, och jag hoppas från botten av mitt hjärta att den tid jag lägger ner nu, genererar i att vi kan hjälpa fler i framtiden!

Det går inte att hålla det hemligt längre…

I våras satt jag tillsammans med verksamhetschefen för UN Women nationell kommitté Sverige och diskuterade hur vi skulle kunna belysa ämnet kring våld mot kvinnor och flickor ännu mer, då det är ett stort problem och brott mot de mänskliga rättigheterna. Då jag arrangerat MC korteger tidigare så har det även diskuterats tidigare…

UN Women är FN:s jämställdhetsenhet och den svenska nationella kommittén är en av 16 kommittéer i världen som arbetar för ett jämställt samhälle fritt från våld och diskriminering mot kvinnor och flickor. Den 25 varje månad har av FN utnämnts till Orange Day. Dagen då vi alla bär något i orange för att stå upp för en värld fri från våld mot kvinnor och flickor. Den 25 November som är den internationella dagen så lyser byggnader upp världen över för att visa sitt ställningstagande.

När frågan kom om jag kunde arrangera en MC kortege till förmån för UN Women nk Sverige så var det ett glasklart JA från min sida. Arbetet påbörjades och i mitt huvud såg jag hur vi körde in i Kungsträdgården med ett par hundra hojar. Verksamhetschefen satt och funderade en stund, innan hon säger, – Men Maria, varför inte dra hela kortegen till din hemstad? Självklart vill jag lyfta min egen hemstad Norrköping, och när vi pratat runt detta en stund så kändes förslaget ganska solklart. Det blir en enklare logistik än att åka in i Stockholm, jag kan min hemstad och problemen i staden har varit stora bl.a på festivaler.

Sagt och gjort, jag kontaktade kommunen som hänvisade mig till Upplev Norrköping. Ett första möte hölls där de visade sitt stora stöd för projektet, och därefter var vi igång.

Planen med MC kortegen är att åka mellan Helsingborg och landa i ett Norrköping fyllt med evenemang, artister och en stad som går samman i Orange för att visa sitt motstånd till våldet!

För en vecka sedan skapade vi gruppen för OrangeDay MC och idag har vi nästan 1 500 medlemmar som vill visa sitt stöd (på en vecka, och det är 8 månader innan manifestationen går av stapeln). Plötsligt är vi inte några hundra hojar längre, utan man åker från hela Sverige för att delta där vi nu tittar på att låta alla kunna följa kortegen via rörlig media. Responsen har varit enorm från både bikers och företag, och då har vi inte lanserat än. (Att hålla detta hemligt till November var en vision som inte riktigt höll). Lansering och mer information om manifestationen sker både nationellt och internationellt den 25 November 2017. Tills dess hålls den spännande information hemlig, både kring partners och det som sker dygnet för manifestationen!

Arbetet kring detta är enormt. Poliseskorter, tillstånd från polis, markägare och kommuner. Partners, internationell media, artister, scener, vaktbolag och en enorm logistik för att få alla delar att fungera. Det innebär att förutom att jag lanserar min första Thriller AMANDA den 25 november, så lanserar vi även OrangeDay MC. Då AMANDA handlar om en kvinna som utsätts i sitt entreprenörskap så går dessa båda hand i hand…

Jag är en av alla de kvinnor som någon gång har utsatts. Tack vare mina egna erfarenheter så ger jag aldrig upp kampen mot våldet och en värld fri från våld och diskriminering av kvinnor och flickor ❤  Det är med värme och kärlek jag tänker på det stöd som alla kvinnor kommer att känna när vi tillsammans tar över Sveriges vägar…

25 Maj, Dagen då Sveriges alla bikers går samman i en gemensam manifestation mot all form av våld och diskriminering mot kvinnor och flickor.

Den 25 maj 2018, dagen då vi tillsammans gör skillnad och skapar historia!

Läs mer på:

OrangeDay MC 

UN Women nationell kommitté Sverige

Det har varit en grym vecka på alla sätt…

Fyra dagar tog det att redigera färdigt boken Amanda och idag skickades paketet med text och bild till förlag för sättning och omslag. Det är oerhört nervöst när man klickar på ¨skicka¨och det inte finns någon återvändo. Det viktiga är att man känner sig nöjd med resultatet, och att man känner att man inte kan påverka mer för historien och dess utgång. När det sista kapitlet avhandlades så rann tårarna av en mängd känslor. Serien om Amanda är baserad på egna händelser från mitt entreprenörskap och trots att jag vet att det inte är mig det handlar om, så är ångesten och känslan densamma som hos Amanda. Att dessutom släppa ifrån sig sitt hjärtebarn, sina upplevelser och lägga det i händerna på någon annan är en känslostorm utan dess like.

Jag är initiativtagare till ett stort evenemang som går av stapeln i maj nästa år. Det har planerats i månader och igår var jag tvungen att släppa en del av informationen för att mäta engagemang. Det fullständigt exploderade och när jag vaknade i morse hade jag en mailbox som var fylld och ikväll, ett dygn senare har vi nästan 1 000 fantastiska människor som visat intresse att gå samman för att manifestera mot våld mot kvinnor och flickor. Det är mer än jag vågat drömma om (vi pratar ett dygn), och då har vi många månader på oss att lobba för det som komma skall. Bröstet nästan spricker av beundran, stolthet och glädje över responsen från dessa vardagshjältar. Mer information kommer senare och jag kommer inte nog kunna tacka alla dem som hjälper till att skapa denna dag ❤

Idag hade jag dessutom möte med Ett drogfritt Norrköping för att diskutera hur vi kan samarbeta för att lyfta ämnet och få fler som engagerar sig. De har gjort ett fantastiskt arbete under åren och det ska bli en ära att få hjälpa till med det lilla jag kan. Två kulturnätter har jag bokat upp i år för att prata drogproblematik och våld i nära relation och Norrköping är en av dem.

Planen för morgondagen är företagssamarbeten och boka in de sista boksigneringarna av Amanda. Kanske tar jag tidig fredag, kanske så fortsätter arbetet till långt in på fredagskvällen då det är svårt att släppa det jag brinner för. Vissa säger att jag ibland arbetar för mycket, jag säger att mitt engagemang än en livsstil…

Fredagens pressfotografering av Per Jahnke gick bra. Då fotografering för mig är lika hemsk som att gå till läkaren så var det skönt att just Per kunde sköta den biten. Där känner jag mig trygg och vet att han gör sitt bästa för att fånga ögonblicken. Nåväl, en och annan plojbild får man på köpet innan man känner sig avslappnad ❤

Åter igen är klockan sen och nu dyker jag i säng. Bredvid mig ligger ett av barnbarnen och sussar sött. Att titta på barnbarnen och vara dem nära påminner mig om varför jag kämpar för alla barns rätt till trygghet och kärlek ❤ Sov gott!

I torsdags besökte jag Munkedal, 40 mil hemifrån för att föreläsa för bl.a socialtjänst, HVB-hem och kvinnojour.

Det var ett fantastiskt deltagande med många frågor kring de ämnen jag pratade om. Missbruk, våld i nära relation och hur man ska kunna förändra framtiden för att våra barn ska växa upp med rätt värdegrunder.

Frågorna var många och faktum var att jag fick en fråga jag aldrig tidigare fått. – Var hade du varit idag om du aldrig råkat illa ut själv? Det är inte ofta jag slås av tystnad, men här vad det så. Jag var tvungen att fundera och troligen finns inget svar på det. Vi vet aldrig hur livet skulle se ut om vi valt en annan väg, däremot kan vi kanske skönja lite av hur livet inte hade sett ut. Hade jag inte blivit utsatt för våld så kanske jag inte engagerat mig så i barn och kvinnors utsatthet. Jag kanske inte hade engagerat mig i missbruksfrågor och att hitta lösningen för att barn i riskzon ska få en chans till att växa upp i trygghet.

Jag kanske inte hade sett våldet mot kvinnor med samma ögon. Plötsligt kan jag förstå lite varför inte fler engagerar sig, men ändå… 1 av 3 kvinnor råkar ut för våld under sin livstid. Det kan vara din syster, din mamma, din dotter eller din vän… Tänk då vilket mörkertal det är om det finns en i varje familj och ändå kan intresset för att stötta vara lågt…för att människor inte vet?!

Jag träffade en kvinna på föreläsningen som varit medicinsk missbrukare och som varit ren i många år. Efter många svåra år med sorg så skulle hon nu ut och föreläsa om hur man tar sig vidare. En annan ung flicka berättade sina innersta tankar när vi var ensamma. Jag skulle vilja sudda bort allt som fanns på hennes näthinna, få henne att glömma sin historia och börja leva från och med idag. För någonstans om vi ska orka vidare så måste vi tänka på att vår resa börjar idag. Ingen kan inte göra något åt dem som skadat oss, det samhälle som svikit. Vi kan inte dra tillbaka klockan och börja om. Vi måste förlåta vårt förflutna och börja leva idag, skriva ett nytt kapitel där vi väljer det slut vi vill ha. Det finns en anledning till att vindrutan är större än backspegeln. Det som ligger framför oss är mycket större än det som ligger bakom oss…

Vi pratade om lösningar på att eliminera droger, kriminalitet och att våld mot kvinnor. Min övertygelse är att det börjar hos barnen. Om vi ger dem bra värdegrunder och trygghet så skapar vi bättre förutsättningar. Men de barn som lever i riskzon då och som inte har möjlighet till trygghet? Ja, det är där resurserna måste till. Jag kan garantera, att om vi satsade på ett förebyggande arbete för barn i riskzon, så skulle samhället spara många miljoner per individ.

Resan hem blev lång då jag var tvungen att åka hem samma kväll. Vid 2 på natten slängde jag mig på kudden, men hade alldeles för mycket i huvudet för att koppla av. På fredagsmorgonen åkte jag in till stan för pressfotografering inför två lanseringar. Att välja plats i sin hemstad kan vara svårt, men jag tror denna plats representerar mitt Norrköping på rätt sätt.