När man brinner…

En helg fylld av arbete är förbi…

Förra veckan var det dags för Karlstad och Svenska Narkotika Polisföreningens utbildningsdagar. En fantastisk publik med bra frågor. Jag får aldrig nog av att höra mina med-föreläsare prata om kriminalitet, drogspridning och det utbredda våldet. För varje gång jag hör någon prata om dagsläget så knyter det sig i magen på mig. Jag vet hur ett barn i riskzon mår och vad våld i nära relation betyder, och vi måste börja arbeta förebyggande och inte enbart släcka bränder.

Fredagen gick till grymma möten med företag i min hemstad som alla ville vara med och förändra och lyfta frågan om våld mot kvinnor och flickor till nya nivåer. Jag känner en oerhörd tacksamhet mot alla dem som på olika sätt vill vara med och påverka.

I lördags besökte jag kulturnatten i Älmhult för att prata om våld i nära relation och barn i riskzon. Igår satt jag med det sista kortet från förlaget för thrillern AMANDA som snart lanseras. Att arbeta med värdegrunder, förmedla socialt ansvarstagande och vara en eldsjäl innebär inte 7-16 arbete. Det innebär långa dagar, vardag som helg. Det innebär att vara så fast besluten om att förändra att vi är beredda att gå in i elden och bränna oss om och om igen, tills vi kommer helskinnade ut ur glöden med livet i behåll och ett förändringsarbete i handen.

Det finns dagar när man är nära att ge upp. Dagar när kvällstidningarna skriker ut rubriker om kvinnor som blivit våldtagna eller mördade. Dagar där man läser om hur barn far illa, hur drogerna sprider sig på gatorna och där maktlösheten inte känner någon gräns.

Genom åren har jag drivit ett antal projekt med målet att förändra inom de områden jag verkar i, både nationellt och internationellt. Att få möjligheten att skriva är en förmån där jag kan använda mina erfarenheter som kvinna att bygga historien kring ett ämne jag engagerar mig i. Likaså med utbildning och föreläsningar. Det når ut och man kan föra dialog med dem som fattar beslut och/eller själva blivit utsatta för att de ska finna styrkan att orka resa sig efter att de har fallit. Alla människor är lika värda och det måste både samhället och politiken förstå. Kan man även nå dem som lever i utanförskap eller med ett destruktivt beteende, så kanske även de kan förändra sitt mönster och börja tro på sig själva. Jag brukar säga att allt sitter i vårt eget huvud och det ligger mycket i det, men många gånger behöver man hjälp att se det…

I Karlstad blev jag påmind om en händelse för ett par år sedan. Jag hade föreläst på en anstalt och en kille reste sig och sa att om jag kunde vända mitt förflutna så kunde även han. Ett år senare fick jag ett mail från honom. Han hade kommit ut från anstalten och följt mitt råd. Han hade skrivit sin livsplan och börjat arbeta efter den och han tackade att han fått styrkan att ta tag i det. De mötena betyder mer än något annat. Vi vet aldrig vad de ord vi säger och de sätt vi agerar på kan påverka människor runt oss, och just detta kommer jag aldrig glömma…

Veckan är fokuserad på två saker, boklanseringen av AMANDA och MC kortegen. Allt för att lyfta frågan kring all form av våld och diskriminering av kvinnor och flickor. Det sägs att hårt arbete lönar sig, och jag hoppas från botten av mitt hjärta att den tid jag lägger ner nu, genererar i att vi kan hjälpa fler i framtiden!