Medberoende…

Vad är medberoende?

Och hur tacklar man det? Det är stora frågor som inte alltid är lätta att besvara. Man kan närmast säga ett medberoende är ett tillstånd. Man anpassar sitt beteende så att det passar missbrukarens önskemål. Man sätter sig själv sist och istället vänder ut och in på sig för att vara till lags. En medberoende person ljuger ofta både för sig själv och andra för att förmildra missbrukarens eller den destruktives beteende.

En medberoende berättar sällan eller aldrig om problematiken och närstående som ser detta och försöker förklara hur illa det är ställt blir inte sällan uteslutna ur kretsen av vänner.

Det jag sett hos medberoende människor är ett stort lidande, men också en förnekelse om personens tillstånd som de är medberoende till. Det kan vara allt ifrån att de talar med missbrukarens vänner och har förståelse för deras handlingar som sedan döljs för andra. De gör allt som står i deras makt för att hjälpa, men hjälper oftast på fel sätt. De sätter inte gränser, utan istället hjälper missbrukaren eller den destruktiva personen för att lättare kunna fortsätta sitt liv, genom att aldrig ställa krav. De lever i ständig förnekelse, sväljer lögner med hull och hår och tvingar sig själva att vara på topp 100 %, för tänk om de plötsligt inte finns där, vad händer då? De hjälper hellre personen ifråga att fortsätta, än sätter gränser. För visst är det bättre att ha dem i livet än inte alls? För visst är det ditt fel om något händer?!

Jag har sett närståendes missbruk, deras barn, föräldrar och vänner där de medberoendes ord alltid är: Vi måste vara försiktiga, vi får inte förskjuta hen, vi måste hela tiden vara på vår vakt så inget händer. Om hen bara får hjälp med detta, så löser sig allt!

Jag vet, jag har själv varit medberoende. Jag vände ut och in på mig själv, försvarade, (det är inte så farligt), jag stod ut med att bli kallad det ena efter det andra, och samtidigt fortsätta hjälpa utan några som helst krav tillbaka. Jag hanterade att hen ett par gånger om året hotade med att ta sitt liv… Jag accepterade att jag var dum i huvudet och att jag fick skulden för det mesta. Jag svalde alla lögner och lovord om bättring.

Vändningen kom för ett år sedan när jag fick ett samtal av den ena personen i fråga som åter berättade att livet var över och hur begravningen skulle vara. Jag var så trött. Trött på att ständigt förhindra detta, att alltid ansvara för personen liv. På kvällen funderade jag på vad jag höll på med och kom för första gången på alla år fram till varför jag var medberoende… Om jag inte gör allt och hen dör i en överdos eller väljer att ta sitt liv, så måste jag veta att jag gjort allt som står i min makt för att förhindra det. Om jag inte gjort det så kommer jag att anklaga mig själv resten av livet för att jag inte lyckats. Det skulle vara mitt fel och det kunde jag inte leva med… Istället så kom nya tankar till mig som gjorde att jag vågade släppa taget. Jag skrev ett personligt brev med orden: Den dagen du väljer att leva och förändra ditt liv, så lovar jag att stötta dig till 100%. Men fram till dess så kan jag inget mer göra.

Jo, det kunde jag visserligen. Jag kunde fortsätta att sätta den personen först som förstörde min vardag och gjorde att jag ständigt levde med nerverna på utsidan, och samtidigt förskjuta dem som gav mig kärlek tillbaka. Jag kunde fortsätta att ta på mig skulden och göra allt för att personen skulle kunna fortsätta sitt destruktiva liv, men jag valde bort det och det är det svåraste jag gjort…

Vi kan aldrig skylla på andra när det kommer till våra val och handlingar i livet. Vi kan ha ett förflutet som är fruktansvärt, en uppväxt i destruktivitet, ett liv med ångest, men det finns professionell hjälp att få. De val vi gör är oavsett vad, våra egna val, och vi kan välja bort att följa i de fotspår vi tidigare gått. Vi kan vika av på en stig som ser lite ljusare ut, där molnen skingrar sig och livet växer fram. Varje individ har den möjligheten och ingen annan kan ändra på det förrän du själv väljer att vika av. Det spelar ingen roll hur medberoende vi är, och hur gärna vi vill att de ska vika av på stigen… Fattar de inte det beslutet själva så kan vi inte påverka. Det är snarare större chans att de tar det steget om de tappar möjligheten till fortsatt missbruk där dem som stöttar (medberoende) och älskar dem gränslöst, väljer att gå ett annat håll och väljer att sätta gränser.

Idag vet jag, det är inte mitt fel. Jag kan inte ansvara för någon annans handling. När min kärlek och mitt stöd inte längre räcker till, så ligger det utanför mina händer…hur mycket jag än älskar personerna i fråga. Den dagen de väljer livet, så finns jag här, till 100%

På grund av detta så är arbetet med förebyggande arbete enormt viktigt. Här måste politiker gå in och göra mer och våga satsa på förebyggande arbete. Vi måste också hjälpa inte bara missbrukaren, utan alla de som lever i medberoende. Missbruket kostar inte bara samhället enorma summor. Det förstör människors liv och krossar både familjer och hjärtan…

Med kärlek ❤

pills-1569173_960_720