Du misslyckas aldrig, du lär dig!

Lyssnar på mig själv och försöker förstå…

Jag har gjort ett antal intervjuer om mitt engagemang och förundras ibland över vad som kommer ur mig när jag pratar. Nu när vår Amandapod också släppts så förvånas jag över vad jag själv berättar och vad jag upplevt. Det känns som många år sen, ibland som ett liv som passerat, trots att det bara är några få år sedan. Jag upptäcker när jag berättar hur många gånger man trampat på mig som kvinnlig entreprenör, men också hur många gånger jag lyckats genomföra fantastiska projekt. Det känns som jag levt flera liv för att hinna med allt, samtidigt så tycker jag livet är för kort, för det är sååå mycket mer jag vill göra, åstadkomma. Det är när man reflekterar (vilket är ett måste när frågorna kommer) som man förstår hur mycket man gjort genom åren. Saker där man lagt locket på i en gömma någonstans i bakhuvudet.

Den gemensamma faktorn när jag blivit bedragen i mitt företagande eller entreprenörskap är män. Den gemensamma faktorn när det lyckats är att jag haft full kontroll själv, och ändå pratas det alltid om att man ska släppa kontrollen? När jag säger att det är män som bedragit mig i arbetslivet, så menar jag inte att alla män bedrar, det är bara så att just jag lyckas träffa dem av någon konstig anledning. Det slår liksom aldrig fel, och ändå litar jag på dem om och om igen. När jag haft kontrollen själv, eller rättare sagt när jag vägrat att lämna den ifrån mig så har vi lyckats genomföra fantastiska saker och det jag driver själv fungerar utmärkt.

Jag lyssnar på mig själv när jag berättar om mina projekt både i Sverige och utomlands, där jag träffat på de mest märkliga människor och företag. Jag lyssnar på mig själv där jag berättar hur kvinnliga entreprenörer ska tänka och råd jag ger som jag önskat att någon hade gett mig när det begav sig. I nästa stund tänker jag, om någon gett mig de råden så hade jag sluppit mycket smärta och förluster…men samtidigt hade jag inte fått uppleva det jag upplevt. Balansen är hårfin och naturligtvis skulle jag aldrig råda någon att kasta sig ut i fritt fall utan livrem och hängslen, men kanske att det ena hängslet sitter lite löst så att man har möjligheten att krångla sig ur för att upptäcka det som finns utanför boxens fyra hörn. Det viktigaste är dock att lyssna på magkänslan och sitt inre, för där finns alla svaren…

Det ska bli jättekul under sommaren när jag och min kollega får träffa andra kvinnor och höra deras erfarenheter i Amandapodden. Det finns så många berättelser där ute, och så mycket erfarenheter som skulle behöva delas för att hjälpa andra i sina livsval.  Jag tänkte jag skulle avsluta dagens blogginlägg med en liten ¨no, no¨ historia från min egen tid som kvinnlig entreprenör:

Vi sitter i mötet och ska teckna avtalet som ger mig ekonomiska möjligheter att skapa värden för barn. Han tittar på mig och håller avtalet i handen. – Dina ögon idag Maria, de är så vackra. Jag förstår direkt att detta är ett sätt att få bort min fokus på avtalstecknandet. Han fortsätter med smickret en stund, jag ler tillbaka, skruvar på mig och hoppas att det inte syns. Han skjuter avtalet över bordet och jag läser igenom det med granskande blick. Med mig har jag en vän/kollega som också läser. Ingen av oss hittar några konstigheter utan det ser ut att vara helt till min fördel.

Jag känner i magen att något är fel. Man berömmer inte någons ögon under ett affärsmöte. Hade han inte sagt det så hade jag kanske aldrig haft magkänslan. Jag skriver ändå på, avtalet var ju i sin ordning, det hade ju fyra ögon konstaterat. Jag skickar tillbaka avtalet över bordet och vi skakar hand på att förverkliga min dröm om en plattform som ska gynna barns rättigheter världen över. Jag går nöjd ifrån mötet med förhoppning om att han bara ville vara snäll när han sagt saker som inte hörde mötet till. Det visade sig att företaget i fråga endast ville utnyttja mitt nätverk, min goda vilja att förändra, och kunna säga till sina utländska partners att företaget ingått ett samarbete för att stötta barns rätt. Där hade jag lagt fram ett smörgåsbord med kontakter som var deras enda krav på att de skulle genomföra min dröm. Något som bara veckor senare förkastades när de fått igenom det de var ute efter, investorer  och fler partners…

Som tur var så ägde de inget i mitt koncept, vilket var mitt krav innan avtalstecknande. Aningen vingklippt och aningen fattigare, men med (min skapelse) under armen, så kunde jag vandra därifrån utan att behöva slåss för det jag själv byggt. Idag är drömmen på väg att förverkligas. Det har inte varit en lätt resa, men med en stark målmedvetenhet och med rätt partners så är ingenting omöjligt! 

Vad kan man då lära sig av detta? Om någon potentiell business partner börjar med smicker, så glöm det med en gång. Det har inte i mötesrum att göra. Du är där som affärspartner, inte som kvinna. Ge inget förrän du fått det som utlovats. Om de vill arbeta med dig, så får de först bekänna färg och visa viljan. Och,  jag vet att jag tjatar, lyssna på magkänslan, den har aldrig fel! Och, en sak till, du misslyckas aldrig, se det som en erfarenhet och lär av den! Kärlek till er ❤