Vägval…

Aningen frustrerad men tacksam…

I somras tyckte jag nog det mesta var toppen, jag hade funnit det jag i flera år sökt, men trots alla framgångar så kan saker hända man inte förutspått och som inte riktigt passar in. Jag blev tvungen att vika av lite, ta en genomgång i hjärnan, och bestämde mig snabbt att inga motgångar kan stoppa mig.  Min kämparglöd består av en tro på mig själv, på andra och en bättre och ljusare framtid, varför skulle jag ge upp den?

Jag kan bli vansinnigt frustrerad ibland, men de som känner mig vet också att jag nästan aldrig höjer rösten, nästan aldrig tappar fattningen, jag står upp, rak i ryggen och lyssnar på andra (om de vill och behöver) medan de kastar skit på andra. Jag fångar upp, vänder den till något positivt och försöker till slut trösta den som av någon anledning är arg på något. Jag tror inte på att hetsa upp sig, skrika och bete sig illa. Jag tror på att lyssna, betrakta och ta tag i problemen. Det jag märkt är att många blir helt ställda då man faktiskt inte reagerar på deras utfall. jag brukar lugnt säga, -men ta tag i det då. Ingen annan kan göra det åt dig. Varför ska man hetsa upp sig, löser sig problemen då? Känns det bättre efteråt? Nej, det tror jag inte. Med åren har jag blivit en otroligt lugn person som i stort sett aldrig tappar fattningen. Enda gången jag blir riktigt upprörd eller rent av förbannad är när någon behandlas illa, men till och med då, låter jag mig vara arg i ca fem minuter, sedan försöker jag vända den dåliga trenden som skapat oro i hjärnan till en handlingsplan och åtgärda anledningen till att man reagerat så starkt. Alla har vi vargar inombords som kan släppas lösa, men de flesta av oss håller dem i schack. Mina sover just nu, och vaknar bara om jag ber dem. Det är när vargarna börjar sträcka på sig som man bör dra öronen åt sig…

Nu sitter jag här på ett bibliotek där samtal är förbjudna och jobbar mig igenom en actionplan och en utvecklad affärsplan. Varför ett bibliotek? Jag behöver lugn och ro då jag arbetar. Men kan jag inte bara stänga av telefonen hemma eller på kontoret? Nej, jag funkar inte så. Även om de som ringer inte har en aning om att jag sitter på just ett bibliotek och inte kan och får svara i telefon, så är det mentalt bra, då jag själv vet att jag inte kan. Man ska alltid göra det som fungerar bäst för sig själv och jag har lärt mig mina gränser, min kropp och min kapacitet och var den är störst. Min kropp däremot har protesterat lite under hösten, på så sätt att jag lyckats gå upp fyra kilo i vikt som jag inte alls gillar. Idag är dagen då jag tar tag även i den biten och jag ger det några veckor att återgå till det normala igen, dvs min egen matchvikt som jag trivs med.

IMG_2155

Att bestämma en sådan sak som tex en viktnedgång, att sluta röka, att fatta ett beslut ligger ju bara hos oss själva. Det spelar ingen roll om andra tjatar på dig att ta ett sådant beslut och det spelar ingen roll om det till och med handlar om din hälsa, det är bara ditt val och din karaktär som avgör om du kan vända en dålig trend eller fatta ett beslut. Antingen vill du tillräckligt mycket, eller så orkar du helt enkelt inte just nu och lägger det på framtiden.

Funderar lite på det som var toppen i somras. Möten med människor är menade, de är en del av den resan vi gör. De leder till nya möten och möjligheter vi inte anade fanns. Det är klart att det fortfarande är toppen, allt går enligt plan, men tar lite längre tid. Det som är frustrerande är att det inte ligger på mig, det är andra faktorer som spelar in och kontrollbehovet får sig en liten törn.

-Stäng en dörr så öppnas en ny, säger de. Jag tittar på möjligheten att ha dörren öppen och öppna ytterligare en. Jag ser det som ett hus, och ett hus är mer luftigt med fler öppna dörrar och ett större ljusinsläpp. Snart vet jag om dörren ska fortsätta vara öppen, eller om jag måste stänga, låsa och kasta nyckeln. Snart är jag en del av ett större perspektiv och jag måste plötsligt släppa kontrollbehovet i ett sammanhang där jag inte har kunskapen, men som ändå är den dörren som måste öppnas för att nå samtliga mål. Skrämmande och kittlande på en och samma gång. Ibland jämför jag livet med ett tåg som måste ha kol för att drivas framåt. Att ösa kolen tar kraft, att utmana något främmande är spännande och jag tar på både livrem och hängslen för att hänga med. Snart vet jag vilka som öser kolet med mig och vem som står kvar på perrongen. Vilken väg vi ska ta, är ett beslut som bara vi själva kan göra…

IMG_2064