Söndagsfunderingar…

Igår fick jag ett städryck som fortsatt även idag.

Nog för att jag städar annars, men när det här rycken kommer då är det genomgång av skåp och lådor, kontoret, papper och allt annat som vanligtvis är tråkigt och som man gärna skjuter på. När detta händer så börjar också tankarna. På något sätt får de fritt spelrum då man inte fokuserar på datorn, tv:n eller har andra människor omkring sig som man måste prata med och ta hänsyn till. Det slår mig att det är exakt tio år sedan jag slog mig fri från anställningsformen och provade mina egna vingar. Tio år av fantastiska möten, projekt och roliga resor. Tio år där jag blivit förd bakom ljuset, lurad och bestulen. Tio år av lärdom och uppskattning. Tio är av mänskliga möten där jag fått vänner för livet, men också lärt mig hur jag inte vill vara. Jag kan nog utan att överdriva säga att dessa tio år av alla känslor, fantastiska upplevelser och lärdomar kan blandas i en gryta och vips så har det skapat den person jag är idag.

Jag har alltid trott på mig själv. Skulle jag här berätta hur mitt liv såg ut som barn skulle ni inte förstå hur jag kan göra det. Jag kallar mig maskrosbarn och jag tror att det jag gått igenom har varit en resa för det som komma skall.

I somras satt jag och skrev på min bok som jag kommer att släppa så snart jag kan. Det var först då jag egentligen förstod hur långt mitt liv varit. Jag är inte gammal på något sätt, men om man tittar på mitt liv och vad jag gått igenom och upplevt så skulle jag lika gärna kunna vara 150 år. Människorna jag träffat genom åren har lärt mig så oerhört mycket och jag är så tacksam för det. Det finns en anledning att vi möter människor, det är min totala övertygelse. Antingen ska de leda till något annat, eller så bli de vänner för livet, eller så lär vi oss saker vi innan inte kunde förstå att vi behövde veta. Vi tar ofta allt med alldeles för stort allvar. Det finns situationer som man bara ska släppa. Jag tar ofta upp min pappas ord för många år sedan: Var aldrig orolig för något, det som händer, det händer vare sig du oroar dig eller inte…

IMG_2500

Människan är en konstig varelse. Vi mäter lycka i materiella ting och status i pengar. Vi ska vara överallt och ingenstans. Våra barn ska ha 100 aktiviteter på fritiden. Vi ska vara med på samtliga aktiviteter och barnen ska alltid ha nya kläder. De ska äta hemlagad mat som är nyttig och vi jämför våra barn med andras….Vi jämför vem av barnen som går först mellan kompis barnen och vem som säger mamma först. Det kan inte vara så att vi låter våra barn utvecklas i sin egen takt istället för att mäta dem med andra? Vi är väl alla olika? Någonstans har jag läst att Einstein inte kunde prata innan fyra års ålder. Oj om det händer idag, det blir omgående remiss till logopeden och en skam för föräldrarna som inte lyckats lära sina barn att prata rent. Det kan inte vara så att kärlek är viktigare än materiella ting. Vi ska alltid ha finast hemma, det senaste hemmabiosystemet och den dyraste kaffemaskinen.

Vi ska också alltid mäta oss med varandra, vi ska alltid vara lite bättre än alla andra och om någon annan är bättre än dig, så är den personen dryg och det kan till och med ibland vara omöjligt att umgås med människor som lyckas bättre. Det är den där jäkla jantelagen som talar om för dig att människor som lyckas bara är skräp, för de tror att de är något de inte är…. Eller kan det vara så att de slitit hårt för att komma dit de är, kan det vara så att de är värda all framgång och att vi faktiskt ska lyssna på dessa människor och lära oss istället för att såga?

IMG_2516

Vi är alla olika, tack gode gud för det, men det bästa vore om vi också kunde respektera våra olikheter. Att vara en god medmänniska är inte beroende av din religion eller status i livet, inte din ras, hudfärg eller sexuella läggning. Det beror på hur bra du behandlar andra. Och om vi inte sopar rent utanför vår egen dörr först och ser till att vi själva är goda medmänniskor, då kanske vi ska dra oss för att döma andra. Vi har inte en aning om vilken väg de vandrat för att komma dit de är idag!

Städandet är klart, kaffepausen över och nu blir det matlagning där Chili con carne står på matsedeln. Tänder ljus överallt och går och småmyser i pyjamasen som jag fortfarande har på mig trots att klockan snart är kväll. Det finns ingen anledning att klä på mig nu. Jag går så här för att jag kan. Jag myser för att jag tycker det är mysigt och kanske tar jag en enhet vin till maten. Enligt Solsidan så är det ju en till två enheter per kvinna om dagen som är tillåtet, så varför inte nyttja det en kväll som denna!

Söndagsfunderingarna är över och känslan av stolthet lägger sig som bomull kring hjärtat.  Jag  är stolt över mina barn, jag är stolt över mina vänner, jag är stolt över det jag lyckas åstadkomma och framför allt är jag stolt över mig själv, och jag vågar säga det! Om det kallas drygt, så gärna för mig, om jag krossar jantelagen då, så kör för det! Men som sagt, de som har problem med det har inte gått i mina fotspår, de har inte en aning om vilken väg jag traskat för att komma hit idag och just detta ögonblick. Som ett avslut för dagen vill jag också tillägga… Kärleken är det största och kärleken är det enda som kan övervinna allt. Var rädda om varandra, älska dina nära och ett stort grattis till världens alla pappor därute! Ni behöver inte slita ihjäl er för att era barn ska vara nöjda, bara finns där, kramas, lyssna och visa hur mycket du älskar dem… Och ett speciellt stort grattis till min egen pappa. Jag älskar dig mer än du anar… Kram ❤

IMG_2517