Vänner…

När vet man att man är vänner?

I min värld så träffar jag mängder med människor. Man träffar massor av vänner, bekanta, kollegor…

Inom sitt arbetsliv så träffar man människor i sin egen bransch, där man har gemensamma intressen och gemensamma aktiviteter. Man finner en vän där man delar samma värderingar och där man umgås både inom arbetet men också privat. Vad händer den dagen man lämnar sitt arbete, eller kollegan/vännen lämnar och byter bana? Är det då det visar sig om (vännen) bara var en kollega? Ja, det tror jag, men frågan är då om man inte ska knyta till sig de nya kontakterna som vänner om man ändå en dag ska skiljas… Det är ovanligt att man har samma yrke och samma intressen genom hela livet, men om man ska tänka på det sättet så får man aldrig varken nya vänner eller behålla dem man skaffat.

Vänskap kan visa sig på de mest konstiga sätt och det sägs att man har vänner för olika faser i livet, vartefter man behöver dem i sitt liv. Frågan är då, är de verkligen vänner eller använder vi oss av dem för att få vårt sociala liv tillfredsställt just då? Det roliga är att om man studerar det sociala livet runt omkring, så kan man ibland se vilka som är där av eget intresse eller vilka som faktiskt kommer stanna kvar oavsett vad. Skulle man lägga energi på detta, så skulle man ju inte få njuta av den fantastiska vänskapen, även om den är tillfällig. Jag har massor av vänner, många är bekanta, men sen finns det de som funnits med i 10, 20 och till och med 35 år, men där stannar det. Kanske beroende på att jag inte är äldre än (27)…hmmm

Sen finns det vissa utvalda människor som man bara vet inom sig är vänner för livet, även om vänskapen bara funnits där några månader. Det finns själar som ska finna varandra och som överstiger all annan kraft på jorden. En form av kärlek till en annan människa skapas och man vet att man inte kan gå vidare i livet utan just den personen. Jag har några sådana omkring mig. Även om vi inte pratar varje dag, så finns en ödmjukhet, en kärlek och en förståelse för varandra som är svår att hitta. Dessa vänner är jag enormt rädd om, lika rädd om, som dem jag känt hela livet. Vännerna formar oss, de ser förbi våra svagheter och lyfter våra styrkor.

Inom mitt arbete har jag dessutom en uppsjö av vänner eller om du hellre vill kalla det kollegor eller bekanta. Jag vill inte tänka på att förlora någon av dem. De betyder mycket för mig, på olika sätt. Visst är det underbart att diskutera gemensamma intressen, planera jobb och utveckla projekt, och visst är det ännu mer fantastiskt den dagen man fikar och pratar om allt annat än jobb, det är då vänskapen börjar utvecklas. Jag älskar mina vänner/kollegor/bekanta och hoppas att vi finns kvar i varandras närhet långt efter att någon bryter sig ur för att testa vingarna på annat håll. Jag är så mån om alla som finns hos mig just nu att jag ibland kan bli livrädd att förlora någon. De definierar mig som person och människa och lyfter mig i min egen utveckling. För utvecklas, det gör vi hela livet oavsett vilken bana vi väljer…