En kärleksförklaring…

Kärleken till ett barn är större än något annat…

Kärleken till ett barn är så stark att man kan dö för dem. Kärleken till ett barn är en känsla, ett begrepp som går över all annan makt på jorden. Jag minns när jag väntade min första son. Jag var bara 19 år. Vi hade planerat väl och försökt i nio månader innan han behagade fastna. Han föddes i september och var det vackraste jag sett. Han hade tio tår, och var perfekt. Lyckan var total i den lilla familjen i det lilla huset med den stora trädgården. Jag gjorde så rätt jag kunde, gav honom all kärlek i världen, all tid han önskade och när han var 2 år och 4 månader föddes hans syster. En gåva till honom från oss föräldrar.

Jag önskade en liten flicka, en prinsessa att skämma bort. Hon var en gåva från ovan och jag var övertygad om att det var höjden av lycka. En välskapt liten familj på fyra och jag var 22 år gammal. Mina vänner fick också barn tidigt och mammarollen tog jag på största allvar. Med mina två älskade barn så kände jag någonstans att jag ändå inte var riktigt färdig. Vi var en barnaskara på tre när jag växte upp och det var vad jag också ville ha. När min dotter var tre så föddes min yngsta son och med honom i famnen så kände jag att jag var fullständig, nöjd, total. Jag var fullkomlig och hel i min själ. På BB sa de att han var det vackraste man sett, troligen sa de det varje dag till alla andra mammor också, men i mina ögon var det bara min son de sa det om. Och han var vacker. Massor av mörkt hår, mörka ögon och en färg som var fantastisk. Att det var en släng av gulsot var inte det jag såg…

1476694_10152094715539320_1157948866_n 2

Barnen fick all kärlek, allt de önskade i form av tid och gemenskap. Jag kunde titta på dem och undra, hur kan man lämna sina barn, hur kan man för ett ögonblick vilja vara ifrån dem mer än de timmar man måste? Detta är mitt kött och blod och de som för mina gener vidare. Jag har burit på dem i nio månader och känt varje spark, varje vändning och varje sammandragning under så lång tid. Min dotter sparkade till och med sönder ett revben på mig, något jag fortfarande kan se om jag tittar noga, men jag ser och ler. Det var hon värd… Jag minns våra späckade veckor under uppväxten när träningar, grupper och fritidsaktiviteter blev ett faktum. Veckorna bestod av motorcross, dans, fotboll, innebande, kampsport, pingis och teater. En tid i livet som är väldigt påfrestande på både tid och pengar, men en viktig tid då de formas och får vara en del i ett lag och skapa sin identitet inom de områden man brinner för. Det är viktigt att barnen får prova på olika saker för att hitta sitt eget intresse, inte förälderns utan sitt eget. Hade jag tvingat mina barn till det jag ville så hade alla tre spelat fotboll, men deras fotbollskarriärer var korta och intensiva på fotbollsplanen. Idag håller ingen på med idrott, men de fick chansen att prova det de ville.

Jag hade turen att kunna visa mina barn världen. Vi har bilat i USA, sett Universal studios, Disneyland i L.A och besökt cowboystäder. De har åkt över Golden gate och nedför Lombard street i San Fransisco. Vi har badat på Koh chang i Thailand och shoppat i Bangkok. Vi har åkt på ökensafari och ridit kamel i Egypten. Vi har badat och åkt moppe på turistorterna i Spanien, Turkiet och Grekland. Jag har älskat varje minut jag sett dem upptäcka något nytt, om det så varit ett land, en sten som glimmar i skogen eller hur man gör upp en eld.

Jag minns varje sår, tår och leende. Jag minns alla gånger vi varit på sjukhuset för skärsår, öroninflammationer och mindre operationer. Jag minns min ständiga oro varje dag sedan min första son föddes. Jag minns när vi gav bort napparna till tomten och innan dess hur mångubben levererade den varje kväll innan läggdags…

Jag minns hur stark kärleken var då och hur den bara blivit starkare för varje dag som gått. När mina barn mår dåligt, så mår jag med dåligt. Ibland kan jag ringa dem bara för att få höra deras röst. Det lugnar att höra om de är glada, de skär i mig om de är ledsna och jag inget kan göra…

smycket

När mitt första barnbarn föddes så var jag med på förlossningen. Nio månader tidigare hade min dotter visat positivt på ett gravtest och jag blev först förkrossad. Hon var bara 18 när hon fick beskedet. Efter en vecka säger min dotter, – Mamma du kan välja att stötta mig eller inte, men jag ska ha barn. När hon sagt de orden så fattade jag beslutet. Klart jag stöttade henne. Hon skulle vara 19 när barnet föddes och vem var jag att döma, när jag var nästan lika ung när jag fick min första son. När vi åkte till förlossningen så var jag mer nervös än jag någonsin varit i mitt liv. Vad som helst kan ju hända. När den lilla pojken föddes och vi tog upp honom på mammas mage så vällde känslorna över. Efter många timmars vaka, masserande av rygg, många tårar och om hon skulle klara det, så var han äntligen där. Något så ljuvligt hade jag inte sett sedan min barn föddes. Om man måste definiera lycka så måste detta vara höjden av det. När man föder barn själv är man så bortdomnad, trött och borta. Här stod jag bredvid, 100 % vaken hela tiden och såg honom ta sitt första andetag. Banden mellan den lilla och mig blev enorm och är än idag. Vi ses flera gånger i veckan och han sover över nästan varje fredag. Barnvakt? Nej, nej, jag vill! Vi är bästa vänner och även om hans mamma ibland tycker det kunde vara roligt att ha honom hemma en fredag så vet hon hur roligt vi har tillsammans, så hon kan inte säga ifrån. På fredag förmiddagen har han packat och väntar på att jag ska komma. Ibland har han ringt på morgonen, – Vad gör du Mimmi? – Jag jobbar, svarar jag, vad gör du? – Jag sitter i hallen och väntar på Mimmi, svarar han. Sex timmar innan jag ska hämta honom. Det är kärlek och ett glädjerus som övergår allt förstånd.

När mitt andra barnbarn skulle födas var det lite annorlunda. Vi visste inget förrän bara några månader innan det var dags och ett litet kaos bröt ut i min sons liv innan han accepterade att han faktiskt strax skulle bli pappa. Mina känslor var med min son och jag gjorde vad jag kunde för att stötta och lyssna. När det var dags så var vi ute i en stuga i skogen, samma ställe jag alltid besöker när jag måste få lite ro. På kvällen ringde den blivande mamman och berättade att det var dags att åka in. En timme senare pratade jag med min son. Han skakade, visste inte var han var eller vad han skulle säga. Det blev en orolig kväll. Denna gång var jag inte med utan fick med jämna mellanrum ett sms från sonen om hur det gick. Natten blev sömnlös och vid ett på natten slutade sms att komma. Första tanken är alltid att något gått fel, jag vandrade i natten med telefonen i handen. Försökte vila utan resultat. Grät fast det inte fanns något att gråta för och försökte mentalt vara med min son vid hans stora ögonblick. Tidigt, tidigt på morgonen ringde telefonen och den blivande mormoderns namn stod på skärmen. Under de microsekunderna det tar innan man svarar så hinner man måla upp ett scenario av alla tänkvärda resultat.

-Hej Farmor… Det blev en flicka! Jag föll ihop på köksgolvet och grät, jag låg i kramper och skrek, men det var kramper av lycka. En timme senare var jag på förlossningen som de inte hade hunnit lämna än och jag fick hålla det lilla undret i min famn. Ännu mer att älska, ännu mer att vara orolig för och ännu mer att vårda till den dagen jag lämnar jordelivet. Hennes leende är var vackraste jag sett på en liten flicka och hon är en liten kopia av sin far, min son. När han tittar på henne med kärlek i ögonen då smälter mitt hjärta till en våt fläck.

Kärleken finner inga gränser när det gäller barn. Hur kan man älska något högre än sina barn och barnbarn? Hur kan man skilja kärleken och älska någon mer än någon annan? Vad är det som gör att människor ens kan välja att lämna dem? Hur kan man sätta sig själv eller någon annan människa i världen före sina egna barn? För mig är det omöjligt. Vad som än händer i livet, vilka vägar det än tar, vad man än utsätts för så finns inget större än kärleken till ett barn och viljan att vara nära så mycket man kan…

Till mina barn: Ni är det bästa jag har. Ni representerar kärleken i mitt liv, och även om jag gjort allt jag kunnat för er, så önskar jag att jag kunnat göra ännu mer. När ni är glada så är jag glad. När ni är ledsna så är jag ledsen. När kärleken varit hård mot er så har jag gråtit med er, och när lyckan varit stor så har jag glädits med er. Många är de tårar som fallit när ni var små, tårar jag torkat och hår jag smekt när ni ska sova. Jag hoppas att den kärlek jag gav er går över till era egna barn. Ni är mitt allt, ni är anledningen att jag andas och får mitt hjärta att slå…

Om jag fick välja att sluta älska er eller dö, så skulle jag använda mitt sista andetag till att säga, Jag älskar er ❤

1632309