MC-kort, ett faktum… Del ur min bok och livshistoria

Vaknar med en ofattbar beslutsamhet och tänkte dela med mig ett stycke ur min bok…

En liten del som visar på min envishet, något som ofta är bra, bara den inte tar överhanden. Hmm… kanske något jag skulle tänkt på lite tidigare i livet:) Det är bra att vara envis och ha en vinnarskalle, men man måste också inse var och när man ska släppa greppet. Vissa slår sig blodiga för att inte ändra en millimeter på vad de vill. Kanske därför jag precis bytt vägbana lite, en avstickare som var ett måste. Fortfarande samma mål, men en ny väg… Och på tal om vägar, här kommer ett litet stycke ur boken och så här gick det till när jag tog mitt MC-kort! Utan envishet och vinnarskalle hade jag fortfarande inte kommit till skott…

Den 19 Augusti 2006 var jag på en grillfest långt ute på landet med både gamla och nya vänner. Jag hade länge velat ha motorcykelkörkort, men under tre år hade jag ringt försent och anmält mig till körskolan. (Jag hade ringt i Juni när alla hojar är ute och rullar och suget börjar komma). Vi satt där i gräset och grillade och hade det supermysigt. Plötsligt kör en motorcykel in på gården och en tjej hoppar av en läckert vinröd Honda Shadow.

En av mina vänner ropade, – Det där är något för dig Maria! Jo du tänkte jag, jag skulle nog haft en om jag inte vore så seg att anmäla mig till körskolan varje år, tänkte jag. Tjejen på Hondan hade hört honom och kom och satte sig hos mig på gräset. Vi pratade lite och när hon reste sig för att hämta mat så ropade hon, – Catch, och kastade mc-nyckeln mot mig. Jag fångade den i luften och tittade frågande på henne. – Ta en sväng vettja, ropade hon. Är hon galen, tänkte jag, jag kan ju inte. Jag hade inte suttit på en tvåhjuling sedan moppetiden och då var det en gammal Push Dakota. Det kliade i fingrarna och jag gick fram till motorcykeln. Jag gränslade den och smekte tanken lite. Ägaren kom fram, förklarade hur man startade, kopplade, var bromsen satt och hur man växlade. Jag kunde inte låta bli. Jag startade och körde iväg, med henne springande bredvid. Oklokt utan hjälm, men det var en grusväg utan trafik och en väldigt kort sträcka. När håret fladdrade i vinden så kom frihetskänslan i kroppen och jag var såld. Helgen ville aldrig ta slut så att körskolan skulle öppna. Jag visste ju att det var för sent, men jag hade bestämt mig för att göra allt jag kunde för att åtminstone få chansen. I värsta fall skulle jag skriva in mig till våren och då vara först ut.

På måndagen den 21 Augusti ringer jag till körskolan. – Hej, jag skulle vilja ta mc-kort.

Killen i andra änden av luren skrattade åt mig. -Lilla vän, du är alldeles för sent ute, svarar han, sista uppkörningsdagen är 1 oktober och det hinner du aldrig.

Han hade uttryckt de där orden man inte ska säga till mig, de där orden som triggar till max och vinnarskallen satte in. Hade han stått framför mig så hade jag spänt ögonen i honom, istället säger jag, – Du, jag betalar, det är ditt jobb att se till så jag har kortet före den 1 Oktober. Det blev tyst ett ögonblick, sedan säger han, – Jag bokar en dubbellektion till i morgon kl. 9.00. Sagt och gjort, jag jublade, nu skulle jag få mitt mc-kort, inte för en sekund att jag tänkte att det inte skulle fungera eller hinnas med. Måndagen körde jag min första dubbellektion, tisdagen köpte jag min första motorcykel. En svart Honda Shadow 1100. En kompis fick köra hem den till mig och ställa den i garaget. Jag övningskörde med min granne Erik så fort jag fick tillfälle. En gång missade jag skrivningen och fick göra om den. Jag ringde varje morgon för att se om de hade återbud och till slut fick jag en ny tid. Den 21 September körde jag upp, exakt en månad efter att jag skrivit in mig på körskolan.

Om man kallar det envishet, beslutsamhet eller målmedvetenhet spelar inte så stor roll. Jag visade mig själv att det går att lyckas, oavsett vad andra säger…