Detta ständiga dåliga samvete…

Detta ständiga dåliga samvete…

Jag tror inte jag är unik när jag säger att jag lever med dåligt samvete. Jag ger järnet i allt jag gör, jobbar, lobbar, stöttar, hjälper och ändå känner jag att jag inte alltid räcker till. Vad beror det på? Kan det vara så som många säger att man gjort för mycket genom åren så man inte vet när man ska sluta? Kan det vara så att människor vant sig vid att man ständigt finns till hands? Men jag vill ju finnas där, alltid. Jag vill verkligen hjälpa alla jag kan, men till vilket pris? Man skulle kunna tro att det är priset på eget välmående, men jag kan inte riktigt hålla med. Jag mår dåligt när jag inte kan hjälpa, finnas till hands och stötta. Det är bara ett par månader sedan jag låg med bältros i huvudet och riskerade följdsjukdomar om jag inte skötte mig. Ändå så ger jag mig på allt samma dag jag känner mig någorlunda okej. Nu har jag haft den omtalade influensan, (eller ja jag är inte fullt återställd än, men känner att jag åtminstone kommer att överleva), och nu är jag där igen. Hur ska jag kunna åtgärda dem jag missunnat för att jag varit sjuk? Vad är det för fel egentligen. Kan jag inte i lugn och ro få tillfriskna utan att känna kraven och ha kniven mot strupen…?

Faktum är att om jag tänker efter så har jag skapat detta själv. Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv och jag lider inte av det annars än när jag är sjuk. Just nu är det en tuff vecka och har varit. Min dotter är sjuk, ena sonen ska flytta och den andra fyller år i morgon. Kraften finns inte till att hjälpa till, ej heller att anordna kalas. Någonstans intalar jag mig att det löser sig, det gör det alltid. Vi kan fira en annan dag då jag är på topp. Det blir aldrig bra om inte mamma är glad sägs det, och det stämmer nog väldigt bra med verkligheten. Sonen som ska flytta har fler familjemedlemmar, vänner som kan hjälpa till och det är ju inte idag han ska flytta, jag mår förmodligen bättre snart. Min dotter blir frisk från sin influensa hon med, även om jag velat vara där, handlat, hjälpt henne och pysslat om henne lite. Om jag inte pysslar om mig själv lite så kanske det blir åt helsicke dåligt. Tänk om jag skulle försvinna, hur skulle alla klara sig då? Det gör de ju, men hellre att ha en frisk och glad mamma, kollega och vän än inte… Kanske man ska ta de där dagarna ibland och bara vara. Inte behöva tänka på alla andra och inte ställa så höga krav på sig själv… Bara vara jag… Hur många av oss tillåter oss att bara vara? Jag tror inte jag är ensam om det dilemmat i dagens pressade samhälle där man ska få allt att gå ihop!

Jag brukar tycka att jag är duktig på att koppla av, se en film, lyssna på musik och vandra i skogen. Men det betyder inte att jag inte är tillgänglig till 100 %. Behöver någon mig så avbryter jag allt för att finnas där. Och tro mig, jag vill finnas där, det är inte det som är problemet. Ibland önskar jag att jag kunde säga ifrån mer, men gör jag det ( jag har försökt), så kommer det dåliga samvetet krypande. Ibland inbillar jag mig att det kanske kommer tillbaka till mig en dag, att det knackar på dörren och en liten farbror står utanför med en påse full av tacksamhet. Men om den där lilla farbrorn inte kommer då? Det gör inget, bara jag vet i mitt hjärta att gjort mitt bästa för att vara en bra medmänniska!

1972321_10152283986134320_1497164265_n

Jag växte upp i ett annorlunda litet kaos. Ett tufft klimat och jag var tvungen att visa att jag fanns, räckte till och att jag kunde. Min pappa flyttade till Kanada när jag var sju och mina föräldrar skilde sig. Jag trodde någonstans att om jag bara var snäll och visade vad jag kunde så kanske han skulle komma hem igen. Kanske han skulle förlåta mig för något jag inte gjort. Jag var liten, jag förstod inte att det inte var mitt fel. Som barn anklagar man sig ofta själv och får man inte förklaringen man borde ha så blir det barnets fel. Det tog mig många år att förstå att det inte var mig det var fel på. Jag lärde mig att om man gör något dåligt så märker alla det. Man blir tillsagt och tillrättavisad, men gjorde man något bra så var det ingen som sa något. Jag vande mig vid att beröm är något man ska ge, inte få. Denna lilla tanke har följt mig i allt och om man tänker efter så stämmer det med verkligheten ganska bra. Jag är oftast nöjd och glad om andra är det. Jag är lycklig om mina barn är det, jag är glad om mina vänner är det och hur mycket människor än talar om för mig,- Maria, du måste tänka på dig själv också, så funkar jag inte så.

Igår såg jag på Mia Skäringers film ¨Dyngkåt och hur helig som helst¨och det var någon sorts sorgsen komik över det hela, men jag beundrar henne för att hon vågar sätta ner foten. Hon vågar tala om att hon är sjukt trött på att vara duktig, på alla skönhetsideal och på allt skitsnack från folk till höger och vänster. Hon nöjer sig med att vara Mia och jag önskar att fler kunde vara så, inklusive jag själv ibland. Missförstå mig rätt, jag är  nöjd över den personen jag är, jag är tacksam över att mitt hjärta är gott och jag har en trygghet i vetskapen att jag aldrig skulle såra någon medvetet. Jag är glad över att jag är den personen som alltid försöker finnas där för mina nära. Problemet ligger bara hos mig. Det är jag som inte accepterar att jag inte alltid kan. Mitt dåliga samvete som pockar på uppmärksamhet fast jag inte borde ha det. Min energi är enorm och ibland frågar jag mig hur jag orkar vara överallt. Men jag trivs med det.  Jag får ihop två timmar till en och kan somna gott på kvällen och veta att jag gjort rätt. Men ändå… Jag önskar att jag kunde tänka bara lite annorlunda ibland och att jag inte skulle ha dåligt samvete de få gånger jag skapar Maria-tid. Jag borde kunna unna mig lite egentid, stänga av telefon och veta att världen klarar sig där ute även om jag är sjuk…Men jag tror faktiskt att den ska rasa. Jag är skapad sådan, jag inbillar mig att det jag gick igenom som barn, i min uppväxt och genom hela vuxenlivet har en mening. Jag har lyckats bra i livet för att lära mig vårda, jag har råkat illa ut i livet för att lära mig hur jag inte ska vara och jag är placerad här för att hjälpa människan, barnet, kvinnan… Varför hade jag annars behövt gå den här stigen? Det finns ett talesätt som säger, Vandra i mina fotspår och se vad jag sett, först därefter kan du döma mig… Men en sak är säker, att när jag vandrat stigen genom livet så har jag även lärt mig att man inte sätter sig på mig. Jag hjälper dig och beundrar dig. Jag stöttar dig och lyfter dig, men den dagen du bedrar mig, så har du gjort det för sista gången. Jag har lärt mig att borsta av mig och resa mig, jag har lärt mig att alla inte är lika godhjärtade trots att de ler. Alla vill inte gott och det är just sådana människor jag försöker värja mig emot. Jag accepterar inte att bli utsatt för armbågsmänniskor som går över lik. Var min vän och jag är din för evigt, men gör mig illa och du kommer inte nära igen…

1962717_10152284037479320_241064742_n

Idag känner jag mig något bättre. Jag är tacksam att jag överlevt helgen och denna vidriga influensa som gjorde att jag fick nära döden upplevelser. Jag är tacksam att jag idag har kunnat vara ute och gå, om än skapligt andfådd. Det tar nog några dagar till innan jag kan förvandla två timmar till en. Kanske att jag tillåter mig själv att vara sjuk, bara vara Maria ett par dagar till innan jag tar ny fart. Jag arbetar hårt och kraften hämtar jag från barn och barnbarn, familj, vänner och kollegor som ger lika mycket som jag ger dem. Jag kanske ska tänka lite som Mia Skäringer, ¨Jag duger som jag är¨, även om inte maten alltid står på bordet eller att jag inte alltid kan, hinner, orkar. Kärleken är det inget fel på. Dem jag älskar, dem älskar jag med hull och hår och överöser mina kärleksförklaringar, och någonstans kanske det borde räcka ibland. Jag lovar mig själv här och nu att jag ska försöka arbeta bort det dåliga samvetet. Jag lovar mig själv här och nu att jag ska börja prioritera det som är viktigt och låta energitjuvar få leva sitt eget liv. Jag lovar mig själv här och nu att jag duger som jag är! Jag är Maria, jag har känslor, jag får vara sjuk ibland, men jag älskar dig inte mindre för det. Jag lovar dig här och nu att jag fortfarande kommer finnas där för dig i alla lägen, att jag förvandlar två timmar till en, men de gånger klockan vägrar skruva sig tillbaka och de gånger jag är sjuk, ledsen eller trött, då ska jag bara vara Maria. Det betyder inte att jag inte älskar dig utan att jag ibland prioriterar mig…

Kärleken överlever allt och mitt hjärta är fyllt av den. Mitt hjärta livnär sig på kärlek från mina nära, utan er vore jag ingenting…  Jag älskar er över allt annat ❤ Tack för att ni kom just till mig och tack för att jag får låna er en livstid… Mina timmar kommer alltid förvandlas till det dubbla för er, men ibland ska jag spara några minuter till att bara vara Maria…

IMG_4693