Skåneresan som skapade kärlek på burk!

Närmare 90 mil i bil avverkades idag.

Det känns i både kropp och knopp. Men som jag brukar säga, man får extremt mycket gjort i bilen som ofta är min arbetsplats. Möte i lilla vackra Hörby, där vi till slut fick till en mötestid. Det är spännande att gå in i ett möte med blankt papper och inte veta vad det ska komma ut av det. När jag vet vad som ska gås igenom är jag alltid förberedd, men ibland är det bra att inget veta, att bara flyta med och se var det landar. Mötet resulterade nog i något ganska bra. Det fanns eldsjälar på plats, människor som inte bara driver ett stort företag, utan som också brinner för att hjälpa, utveckla och skapa nya ideér som går utanför boxen inom ramen för sitt företagande. Just den kombinationen älskar jag och är oftast receptet på långsiktig framgång. Jag har varit med länge nog att veta vad nycklarna är och här besitter man både kompetens och hjärta för att nå uppsatta mål. Kanske är det en potentiell partner i flera engagemang.

I min VW som ofta är ett rullande kontor så finns allt jag behöver för att kunna arbeta, men bäst av allt är  ändå handsfree. Under nio timmars restid så var det säkert upptaget i sju! Ett av många samtal var ytterligare en partner är på väg in i flera av våra projekt. En dryckesleverantör som jag tror kan vara bra både för evenemang och våra partners i form av företag. Kanske kommer de vara leverantör under sommarens stora evenemang på Öland! I morgon sätter vi ramarna för samarbetet som jag tror mycket på.

Jag besökte en klädbutik i Hörby. Iris Pelle , en helt magisk butik med ett stort utbud av kläder med det lite extra. Det bästa av allt var ändå omklädningsrummen som man får svängrum i och en helt annan bild än de trånga rummen på 1,5 kvadratmeter som man är van vid. Jag är övertygad om att bara omklädningen drar kvinnor som vill ha den där lilla extra servicen. De hade även en webbshop som jag ska titta lite närmare på under veckan!

Det kan vara så att vi har en partner i nya boken. En partner som brinner för det jag har att berätta och som vill se mer av vad det kan ge för resultat då man vågar glänta på inre dörrar. Även detta vet vi i morgon och jag kommer vara den första att basunera ut det!

För en tid sedan talade jag med fotograf Per Jahnke som gjort omslaget till boken. Jag frågade om han skulle vara intresserad av att fotografera starka offentliga kvinnor som gått igenom något svårt, men tagit sig stärkta ur det. Idén växte och jag testade ett koncept mot en kommun och ett galleri. Mottagandet blev enormt bra och nu när kaoset efter flytten har lagt sig så ska vi erbjuda konceptet till fler kommuner, gallerior och butiker. Konceptet innebär ett vernissage med dessa kvinnor på bild, boksignering samt ett eventuellt samarbete med kvinnojouren i de städer som intresset finns. Även föreläsning kan bakas in i detta där främst kvinnor bjuds in för en dag i kulturens tecken. Vem vänder sig då detta koncept till? Alla förstås. Alla som någon gång gått igenom något jobbigt, alla som drömmer om att våga göra något nytt, något annat och alla som inte vågar eller vill, men gärna andas luften av magin. Kan man lyfta ämnet och ställningstagandet ett snäpp högre? Kan man få folk att ta till sig meningen Mitt liv, mitt beslut på rätt sätt? Jag tror det, och när jag tror, då är jag beredd att arbeta hårt för att det ska bli så! Om jag dessutom med säkerhet vet att det kan hjälpa människor att fatta bra beslut, då är jag beredd att arbeta!

På väg hem från Hörby fortsatte tankarna i bilen. När jag inte pratar i telefon, så skapar jag. Det roligaste som finns är när nöten knäcks… När man letat efter en lösning som plötsligt bara finns där, glasklar, färdig att använda. Just nu är det mycket tankar kring Öland, boken, 2 life och mitt engagemang för unga i drog och alkoholrelaterade hem där barnens egen väg ofta leder till samma missbruk som det de växt upp i. Tänk om man kunde knäcka nöten om vad som är avgörande. Vad får oss att antingen bli likadana som våra föräldrar eller också bli helt annorlunda. När jag såg på Håkan Hemlins föreställning för ett par veckor sedan, så frågade en kvinna i publiken efter hans föreläsning. – Vad hade fått dig att inte börja missbruka? Håkan tittade på kvinnan och svarade, – Att någon hade trott på mig och älskat mig för den jag var. Kan det vara så enkelt? Växer man inte upp i ett missbrukshem, så minskar också risken för att man påbörjar en livslång bana av självdestruktiva åtgärder. Frågan är bara var och vem som börjar! Kommun, landsting, polis, eldsjälar? Kan kärlek vara räddningen för en liten del, så tycker jag vi öser kärlek över varandra och skriver ut kärleksrecept på burk! Den ska jag nog ta patent på…. Resan fortsätter, tankarna likaså…. I morgon fattar vi nya stora beslut och sätter tillsammans världen i rullning! Vi skrotar jantelagen och talar om för varandra hur bra vi är, kanske kan vi öka självkänslan lite grann hos någon vi bryr oss om och glänta på kärleksburken tillräckligt mycket att vi vågar älska lite till… Sov gott alla fina!