Jag väljer att inte titta på…

Jag borde inte bli chockad…

Ända sedan 2007 när jag fick insikt i drogkulturen/politiken och hur organisationer engagerar sig så har jag själv engagerat mig för barn som lever i missbruksfamiljer. Att min gudson dessutom missbrukat i mer än 10 år gör inte saken lättare eller bättre och ämnet och engagemanget har breddats. I Norrköping där jag lever och är uppväxt är drogproblematiken ett faktum och mer än någonsin så dealar man i parker, säljer till yngre och med det så ökar kriminaliteten… Det är mörka siffror i hela landet, men i första läget fokuserar jag på min hemstad där mina barnbarn ska växa upp.

Min gudson tog i juni en överdos av morfin efter många års narkotikamissbruk. Han bad om hjälp men fick den inte. Istället försökte han själv genom att gå från tyngre droger till lugnande medel. Detta för att dämpa sin ångest under avtändningen. Detta var nära att kosta honom livet… Hade inte hans pappa hittat honom så hade han en timme senare varit död. Det som senare följde har jag berättat om tidigare. Ett kaos med psykiatri, landsting, socialen och polisen där ett LVM utfärdades, men ingen kunde/ville ta ansvar fram tills han kom till ett behandlingshem (eller en förvaring) som det egentligen är.

IMG_6833

Att se en pojke, (för det är han för mig trots sina 25 år) som jag har sett växa upp i en trygg familj, ligga i respirator var fruktansvärt. Att se hans föräldrar som är goda förebilder på alla sätt och vänner till mig sedan barnsben fick mig att gråta. Att se deras kamp och frustration när ingen ville hjälpa dem var hemskt. Idag är han på (förvaring) och han har börjat berätta hur drogsamhället fungerar. Han kan allt, hur myndigheterna fungerar, hur de bollar med budgetar där ingen vill ta ansvar och hur han efter att hans LMV (lagen om vård av missbrukare) gått ut, måste avgöra om han vill ha behandling eller ej. Det svåra är inte att tända av på en låst anstalt, det svåra är livet efter. Ju mer jag får insikt i ämnet, ju mer förbannad blir jag över hur samhället fungerar! Nyligen träffade jag en chef på en kriminalvårdsanstalt som bekräftade att eftervården inte existerar. När de haft en intagen så släpps han/hon efter avslutat straff ut på gatan, bara för att gå rakt in i träsket igen…

Idag ringde jag polisen för att få lite mer kött på benen och jag blev chockad. Polisen i min egen hemstad berättade att man dragit in alla narkotikaresurser i stan. Att man väljer att satsa på mängdbrotten. Han man då över huvud taget funderat på varför mängdbrotten sker och om det kan ha med missbruk att göra? Jag fick också veta att barn i missbrukarhem inte prioriteras. Det finns varken intresse eller resurser från socialen att göra något… Det var som att ge mig en käftsmäll! Plötsligt kastas jag tillbaka i tiden till när jag var barn. Min pappa hade lämnat landet och kvar var jag och min bror med mamma som träffade män med alkoholproblem. Hade socialen vetat om vad vi gick igenom så kanske de hade agerat… Det är åtminstone vad jag trott, ända tills idag! Kan det verkligen vara så att man skiter i problemen, struntar i de unga som far illa på grund av att man måste hålla sig till budgetar och att man hela tiden vill lasta över problemen på varandra? Var finns samarbetet för att hjälpa barn och unga? Var finns engagerade medmänniskor som tagit ett arbete inom de sociala eller annan instans som arbetar för människan? Kan det rent av vara så att de har så mycket att göra att de till slut blir likgiltiga inför individen och blundar för problemen? Jag har hört skräckexempel där människor sagt upp sig på grund av att de haft en glöd för sitt arbete, men inte fått respons…

Det är semestertider, jag vet… Men jag har lagt min semester till att utarbeta en plan för att hjälpa dessa barn och unga. Jag har med mitt team stöd från kriminalvården, svenska kyrkan, artister, föreläsare, författare, polisen etc. Nu inväntar jag bara kommunen som med kraft måste våga säga ifrån och ta emot den hjälp vi erbjuder. Ja, jag vet att det är semester och jag försöker verkligen vara förstående för att man behöver ledigt, att man måste ta en paus från alla problem som bärs som ok på politikernas axlar, och JA, jag lider med dem… Under tiden kan jag inte låta bli att undra… Hur många börjar med droger under sommaren då polisens insatsstyrka är noll? Mellan nian och gymnasiet så fördubblas det. Hur många tar överdoser, mår dåligt, dör…  Jag kastas mellan hopp och förtvivlan, jag förstår verkligen att ledigheten är viktig. I nästa stund landar jag i att argumentera med mig själv om att budgetarna inte har plats för eldsjälar och förebyggande arbete som jag erbjuder. Att myndigheter och den offentliga sektorn inte har råd med obekväma anställda som har ett engagemang som sträcker sig över ledig tid… Det finns ju faktiskt dem som säger upp sig då de inte får respons för sina tankar och sitt arbete för utsatta människor och barn.Tack och lov så vet jag att min kommun vill hjälpa till, det handlar bara om sommarledigt…

Jag väljer att inte titta på. Jag väljer att med min lilla insats ge tillbaka och försöka förändra. Jag väljer att jobba för ett drogfritt samhälle. Jag väljer att låta barn växa upp i en frisk och sund miljö. Jag väljer… Men om jag väljer och alla andra tittar på, då stångar jag mitt huvud blodigt för något jag brinner för. Är det värt det? Absolut! Då kan jag ta mitt blodiga huvud upp på regeringsnivå och visa skadorna som de orsakat och säga: Jag ger inte upp! Men om jag förblöder då? Ja, då tappar man ytterligare en eldsjäl som erbjudit sig och sitt liv för att hjälpa… Frågan är om Sverige har råd med fler blodförluster? Så länge jag andas och lever så fortsätter min kamp för barn och unga och deras rätt till en barndom där uppmärksamhet och villkorslös kärlek är receptet till en sund och frisk framtid!

1654222_280414342114690_1654437146_n