Livsplan…

Kan livsplanen hjälpa…

Ja, det har hjälpt mig! Häromdagen var jag och föreläste på en kriminalvårdsanstalt. Det är som vanligt fantastiskt mottagande både från de intagna, personal och vårdare. Första gången jag föreläste innanför murarna så visste jag inte vad jag hade att vänta. Skulle killarna vara mottagna och öppna för vad jag ville förmedla? Skulle de lyssna på mig som kvinna? Vad skulle responsen bli egentligen? Det har visat sig att oron var helt obefogad. Det är knäpptyst under de ca 45 minuter som jag pratar och berättar om mina erfarenheter och hur jag använt dem för att komma vidare i livet. Efteråt kommer frågor och jag svarar på samtliga. Att få en kram av en kille som sitter inlåst med orden, – Tack, nu ska jag skriva min livsplan… är fantastisk. Där har man under en timme tömt sig på innehåll, känslor och kastats tillbaka i tiden, men när det där försiktiga tacket kommer och man ser i ögonen att det är ärligt, då vet man att man är på rätt plats och gör nytta.

Hur kan jag då vilja hjälpa människor som sitter inlåsta på grund av att de begått brott och kanske rent av sålt droger? Hur tänker jag då jag idag arbetar med ett drogförebyggande arbete och kämpar för att barn och unga ska få möjligheter till en hälsosam uppväxt istället för droger och kriminalitet. Ja, kan man inte tänka ut det själv så får jag väl helt enkelt hjälpa till på traven. Människor på anstalt är just vad det är, människor. De drömde en gång om att bli poliser, brandmän och lastbilschaufförer. De drömde om att skaffa familj och vara världens bästa mamma eller pappa. Jag kan inte se ett enda barn som skulle säga, -Jag ska bli kriminell och sitta i fängelse när jag blir stor! Nej, det funkar inte så.

Dessa individer har formats av samhället och deras livserfarenheter. Vissa kanske testade droger och fastnade för att känslan av att bli hög dämpade ångesten och en potentiell diagnos som aldrig upptäckts eller samhället inte har kollat upp. Kanske började de självmedicinera efter första blosset. Kanske fastnade de i missbruket och för att kunna försörja sitt missbruk kanske man började sälja eller begå andra brott. Något de ville som barn? Nej, inte en chans…

Men hur fasen ska vi göra för att få bort drogerna från samhället? Svaren är många, lika många bra som dåliga. Men jag tror vi måste börja med att förebygga att de (nya) unga INTE ska hamna där. Att vi ser dessa barn, hjälper dem på traven in i föreningsliv och musik så de INTE värvas av kriminella gäng och får ett sug efter de coola gängen som röker på…(något man inte får, men har man inget annat för sig så kanske spänningen tar överhand och sen är man där…)

Vi måste också informera mer på skolor. Bryta mönster, hjälpa dem att hitta sig själva och vad de innerst inne brinner för. Låta dem lyssna till dem med erfarenhet som varit där och vet vad och hur drogerna skadar. Vi måste också hitta vägen för hur vi ska hjälpa dem som kommer ut från behandlingshem eller fängelse. Idag finns ingen eftervård, eller den är obefintlig. Efter 6 månader på behandlingshem till en kostnad av ca 10 000 per dygn, så släpps man ofta ut på gatan efteråt och det enda du kan och känner till är att missbruka och dina gamla polare.

Det går ett program på TV nu, Torpederna. Det visar på svårigheten när du kommer ut från ett fängelsestraff. Straffet är inte när du sitter inne, utan när du kommer ut, som Håkan brukar säga. Hur lätt är det att få ett arbete och att bli accepterad när det står fängelse stämplat i både papper och i pannan? Eller behandlingshem för 10 års missbruk. Hur lätt är det att skaffa nya vänner (om man lyckats bryta med de gamla)? Hur lätt är det… Inget, noll, finns inte… Man måste börja om från början, rentvå sig igen för samhället, trots att man redan avtjänat sin tid. Det är nu du straffas!

Kriminalvården gör ett grymt arbete med de intagna. De får all den hjälp och vård de behöver för att kunna anpassa sig i samhället igen, och ibland räcker det. Men ibland så kan ett litet snedsteg göra att du är tillbaka på ruta 1. Allt detta för att våra barn en gång blev formade av samhället och upplevelser som inte var positiva. Allt detta för att du kanske inte blev sedd, älskad och att någon tog tag i att kolla eventuella diagnoser. Förr så var det spring i benen och OBS klass. Förr så var dessa barn bara jobbiga…. Idag vet vi lite mer, men vi måste bli ännu bättre på att fånga upp dessa (spring i benen barnen) och sätta det de ska ha i händerna för att växa upp hälsosamt. De är enormt kreativa, musikaliska, vinnarskallar som skulle kunna gå hur långt som helst! Bara de får chansen…och de rätta verktygen.

Jag gör vad jag kan och kanske hjälper det någon. Kanske kan ett par av de tacksamma ögonen på anstalten vara de ögonen som öppnas för första gången på riktigt!

Eller som en kille sa en gång till sin polare: – Fan, grabben, vårt liv bleknar i jämförelse med hennes. Ska vi också skriva en livsplan eller? – JA, gör det och visa mig att du väljer att våga vinna över livet!! Att du mot alla odds vågar ta steget ut i det okända! Kanske är det du som en dag hjälper andra över tröskeln till ett bättre, renare och ärligare liv! Kanske…

För att göra en liten instickare i det hela… Jag har aldrig missbrukat, inte ens testat! Jag vet inte känslan och jag vet inte vad de går igenom när de avgiftas. Men en sak vet jag, smärtan de gått igenom för att hamna där. Hur samhället behandlat dem och hur ont det gör när livet slår till. Jag vet också att jag inte valde att dämpa min ångest med droger. Jag valde fotbollen och fick utlopp för min aggression och kreativitet där. Jag vet den förlåtande processen och jag vet att mitt liv kan göra nytta. Därför brukar jag säga att det jag gått igenom i livet inte ska gå till spillo, kan det hjälpa andra att komma ett steg närmare det man drömmer om så varsågod! Då bjuder jag på mitt liv!

Mitt Liv, Mitt beslut!

https://www.facebook.com/pages/Mitt-liv-mitt-beslut/1380136325605094?ref=bookmarks