Veckorna som gått har verkligen gått i 180…
Samtidigt har jag dragit på mig influensan, ni vet den där som ger nära döden upplevelser och som trycker ner dig i skorna så du till slut inte vet om du någonsin blir frisk igen. Elfte dagen och säkert en vecka till att vänta innan man ska arbeta upp energi och kondition igen. Nej då, jag tycker inte synd om mig själv, jag beklagar mig inte, bara lite och för att man får det när man inte kan påverka. För just influensa kan du inte påverka, du kan inte ta av dig offerkoftan och säga, – Nej, nu är det bra, idag är jag frisk och febern är borta. Nej, tyvärr kan vi inte påverka hur gärna vi än vill. Idag som först har jag gillat läget och lagt jobb och ansvar på hyllan för att bli helt återställd.
Veckorna som gått har verkligen gått i 180, och kanske var det därför som influensan slog till med kraft. Dock har resultatet varit fantastiskt! Äntligen står det klart att jag och mitt bolag tecknat ett samarbetsavtal med UN Women Nationell Kommitté Sverige. Det innebär att vi tillsammans tittar på möjligheter och projekt för att lyfta kvinnokonventionen, UN Women Sveriges arbete och tydliggöra vad som är rätt och fel mot och för kvinnor.
Jag har dessutom min egen historia att berätta och tror nog att den innehåller både en och två punkter för vad flickor och kvinnor inte ska råka ut för. Med erfarenheten och den egenupplevda kunskapen så försöker jag förmedla hopp om att det går att vinna, mot alla odds. Men erfarenheten har också gett mig möjlighet att bygga projekt och koncept för att stötta och lyfta.
Förra veckan besökte jag UN Women Sveriges evenemang på Fryshuset i Stockholm. Detta arrangerades inför Internationella kvinnodagen. Ett uppskattat event där de även hade besök av yngre tjejer. En målgrupp som är viktig att nå när budskapet, Rätten till min kropp, står på schemat. Fantastiska skådespelaren Malin Arvidsson var på plats för att visa sitt stöd!
Igår var det föreläsning för FN föreningen i Hässleholm med ett mycket positivt mottagande. Det var endast två män på plats tyvärr, men sen var det ju också Vasaloppet på TV:n! Föreläsningen gick bra, trots att jag inte var i min bästa form, och många var frågorna kring min relation till min familj och vänner. Dem som sett, hört och vetat. Dem som utsatt, medvetet eller omedvetet.
I artikeln som var i tidningen idag så rosades föreläsningen med slutorden att jag förlåtit min mamma för det hon utsatt mig för. Jag skulle vilja säga att jag förlåtit mitt förflutna, mina båda föräldrar och livet som varit påfrestande. Den förlåtande faktorn är oerhört viktig i ett bearbetande arbete. Jag är övertygad om att mina föräldrar och alla föräldrar gör så gott de kan efter sina förmågor. Sen kan de själva bära ett bagage som är enormt svårt att bära, vilket spiller över på barnen som inte bett om det. Något som naturligtvis är mycket sorgligt. Men jag älskar mina föräldrar och de är del i att jag är den jag är idag.
Jag tror att man måste förlåta sin historia för att själv bli hel och en bra förebild för sina barn och medmänniskor. Vi bär offerkoftan själva och det spelar ingen roll hur många psykologer vi träffar om vi inte själva väljer att knäppa upp koftan. En människa som lyssnar och förstår kan hjälpa dig att dämpa, att förstå att din bakgrund och att det du gått igenom inte är ditt fel, men de kan aldrig göra valen åt dig. Det sitter bara i ditt eget huvud och om vi vill hitta lyckan, känna kärlek och empati, så måste vi börja hos oss själva och framför allt börja tycka om oss själva för dem vi är, oavsett bakgrund.
I lördags kväll när jag låg på hotellrummet i Hässleholm och bar min egen lilla kofta för att hålla influensan utanför så fick jag ett samtal från en kollega. Han vet om att vi nu gör film av min bok. Vi diskuterade hur vi skulle kunna nå ut med min historia på en ännu bredare front, att berätta den hela nakna sanningen från början till slut och vi fick faktiskt en idé där vi genom en media-kanal kan nå miljoner med människor.
Faktum är att min historia omfattar det som många kämpar med att övervinna och upplysa om globalt: Utsatta barn, barn i missbruk, tonårsproblematik, utsatta kvinnor, kvinnligt entreprenörskap, kvinnligt ledarskap, kvinnor i en mansdominerad bransch, samarbete över gränser och att mot alla odds våga vinna…Ibland har jag svårt att ta in min egen historia, det jag upplevt och genomlevt, den är hemsk men den är också fantastisk på många sätt.
För 7 år sedan valde jag att viga mitt liv till att hjälpa barn och kvinnor och jag står fortfarande fast vid det. Kan min historia hjälpa andra, så varsågod. Använd den så länge den kan göra nytta och jag kan bara hoppas att den leder till information, upplysning, att fler vågar ta steget ur destruktiva relationer och att fler uppmärksammar barn och kvinnor som är i behov av hjälp, empati och kärlek. Kan de koncept som jag nu bygger hjälpa andra i min situation att komma vidare och kan de upplysa om mänskliga rättigheter så använd den. Jag är fast besluten i min tro att jag inte fick dessa prövningar för att lägga dem på en hylla att damma. Jag tror att jag fick historien för att jag vågar berätta den och med den kommer ännu fler… till slut kan vi alla gå samman och tala om att så här ska en historia inte se ut, det är inte okej, vi är alla lika värda!!! Igår under Internationella kvinnodagen visades ett reportage om mitt engagemang för kvinnan och vår rätt till liv och samma villkor! När journalisten frågade vilken plats i Norrköping som betytt mest för mig så var idrottsparken ett givet val. Fotbollen betydde massor för mig i min uppväxt och gör än idag. Den skapade mig som lagspelare och som individ.
Drar åter offerkoftan över huvudet i väntan på att bli kurerad, men influensakoftan får vi ha på oss, där kan vi inte påverka! Men gör dig själv en stor tjänst. Om du känner att världen är elak, grym, att alla behandlar dig illa, och att du på olika sätt blivit utsatt så ge utlopp för det en gång för alla. Andas, titta dig i spegeln och känn efter. Du är inte annorlunda, det är inte ditt fel… Knäpp upp koftan, även om det går långsamt och du bara tar en knapp i taget, men bara du gör det. När den är uppknäppt så släng den så långt det går och skrik åt den att aldrig mer komma tillbaka. Gå tillbaka till spegeln igen och utmana dig själv och livet! Skrota jantelagen och börja tro på dig själv. Du är bättre än du tror och förtjänar mer än du någonsin kan ana. Du är unik!! Det är svårt, men det är värt det. Tro mig, jag vet…
Kärlek och respekt till er alla!
Maria Andersson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.