Hantera känslor…

Känslor…

Känslan när man blir anklagad för något man inte gjort…

Känslan när barnbarnets armar slingrar sig kring halsen…

Känslan att bli kallad kränkande ord…

Känslan då en vän talar om att du betyder något…

Känslan då ditt barn talar om för dig att du är bäst på jorden…

 

Alla känslor vi bär inom oss skapar vår vardag, luften vi andas och beslutar om vi kan andas. Vid alla händelser i livet så skapar vi en känsla att förhålla oss till. Är det en dålig händelse så söker vi svar, funderar på om man kunnat påverka, förändra. Vid bra händelser så funderar vi på om vi kan njuta lite till, behålla känslan i en burk och ta fram den ibland när luften är svår att andas, så att doften från burken öppnar våra luftvägar och lenar. Precis som Vicks gjorde för våra täppta näsor…

En händelse på gott och ont, skapar en känsla, olika för varje individ. Beroende på vad du tidigare upplevt och om du haft känslan tidigare, så reagerar kroppen efter det.

Jag ska försöka beskriva vad jag menar. Du har medvetet låsts in av någon i ett rum. Rummet var kallt och mörkt och du blev rädd. Så rädd att tårarna kom, hjärtat höll på att slitas ur bröstet och du fruktade för ditt liv. När du väl kommer ut så kan du andas igen, du ser ljuset, men du klarar inte av att öppna en gammal garderobsdörr igen. Inte på väldigt länge.

Känslan du hade där när du satt inlåst tonar bort vart efter tiden går, och snart kan du öppna garderober igen, utan att blinka. Känslan har försvunnit…

Efter några år går du in i en garderob, dörren går i baklås och lampan slocknar. Där och då kommer samma känsla tillbaka, den som satte skräck i dig när du blev inlåst och samma panik utbryter, trots att det denna gång bara var ett baklås.

Din lilla son kryper upp i din famn. Han säger, – Du är bäst mamma, jag älskar dig till månen och tillbaka. Du tittar på honom med en tår i ögat och doftar i hans hår. Du älskar honom tillbaka och kan omöjligt beskriva hur mycket. Till månen och tillbaka är ganska mycket, speciellt i ett litet barns värld. Känslan där och då är obeskrivlig, det är det största som hänt dig. Sonen växer upp, du hör inte orden längre, men du älskar honom fortfarande precis lika mycket och du lever på minnet av när han bedyrade sin kärlek till dig. Känslan du hade då försöker du om och om igen att återskapa. En dag är han vuxen, han får egna barn och plötsligt sitter du där med en ny liten pojke eller flicka i famnen. Barnet tittar upp på dig och säger ,- Jag älskar dig till månen och tillbaka. Denna gång kommer inte en tår, denna gång kommer floder av tårar. Känslan du får är obeskrivlig, den du en gång känt och saknat. Plötsligt är den där igen, som om den aldrig lämnat dig, och du är lyckligare än någonsin.

Dessa känslor skapar vår vardag. Vissa vill vi uppleva igen, vissa inte. Under kort tid har jag upplevt båda delarna. Jag har kastats tillbaka till en tid jag gjort allt för att förtränga. En tid jag bearbetar varje dag i mitt liv, en händelse som skapat ångest och gjorde mig illa. En känsla jag inte ville uppleva igen. Det var som det mörka och kalla rummet var tillbaka. Men nu när känslan har lagt sig lite, så vet jag att dörren bara hade gått i baklås.

Mitt första barnbarn har länge förklarat hur mycket han älskar mig. Han är snart fem år. Mitt andra barnbarn som inte ens fyllt två är väldigt pappa-kär. Varje gång vi träffats så tar det tio minuter att tina upp, sen vill hon inte sluta leka. Det börjar med att hon sträcker sig mot pappa. Sitter i hans knä, där hon känner sig trygg, avvaktar för att se om jag är något rolig. De senaste veckorna när vi träffats så lyser hon upp och skrattar. Sträcker sig mot mig och pussas som att hon saknat mig. Hon lägger sin arm om min hals, tittar mig i ögonen och ler. Även om hon är för liten för att prata så lyser det kärlek i hennes ögon. Hennes ögon som är så lika min sons, sin pappas. En liten feminin kopia av den son som en gång sa att han älskade mig till månen och tillbaka. Och faktum är att jag vet att han gör det än idag, men han säger det med andra ord, visar på andra sätt.

Vi måste lära oss att förstå orden som förändras från småbarnsåren till den vuxna mannen eller kvinnan framför dig, ditt barn. Det behöver inte alltid vara ord, det kan vara en handling, en bild, eller varför inte en känsla i en blick.

Blickar kan både älska och hata. Blickar kan skapa en känsla av erotik eller förakt.

Underskatta aldrig blicken från någon du själv älskar till månen och tillbaka. Underskatta heller inte känslan du förträngt, känslan som kan komma tillbaka. Det vi måste lära oss är att förstå, tolka och bearbeta. Att känslan bara är en känsla och att du kan skjuta den utanför ditt inre. Ibland behöver vi hjälp med det, ibland klarar vi det själva. Men för varje gång garderobsdörren slår igen bakom dig, så lär du dig var handtaget sitter och för varje gång blir det lättare att öppna. För varje gång känslan av kärlek omfamnar dig, njut. Vi kan inte spara den i en burk för framtida bruk. Vi kan bara vårda den, låta den lämna spår i vårt inre så att vi lättare kan ta fram den när vi själva önskar.

För att sammanfatta vad jag försöker beskriva: Du kan låsas in i garderoben hur ofta som helst, men när du sitter där, blunda och ta fram känslan av kärlek när det där barnet, mannen, kvinnan håller om dig och älskar dig till månen och tillbaka.

Kärlek kommer alltid vara starkare än hat. Om du bär det med dig, så kan du med ren viljekraft låsa upp vilka dörrar du vill…

mother-429158_640