Offerkoftan i hallen…

Svårstickat…

Idag pratade jag med en kvinna som i många år blivit förtalad på alla möjliga sätt. Hon är offentlig och fått ta oerhört mycket skit för sin person, vad hon gör och vad hon brinner för. Dock har inget stoppat henne från att ta nästa steg. Problematiken ligger där och gror som en cancersvulst. Människor som inte accepterar, som inte vill att det ska gå bra för andra, speciellt inte om de är kvinnor. Det där är en psykisk störning som drabbar människor där jante grävt gropar i deras medvetna.

Offerkoftor är osexigt, speciellt på sociala medier där en del människor spyr ut sitt hat och sin avund på dem som lyckas eller dem som till och med försöker att lyckas med sina drömmar, men inte når fram. Varför? De försöker åtminstone och det är en bedrift i sig! Något som näthatare och förtalare inte ens ger sig på. De försöker istället glida på andras vågar och när havet inte längre ger de vågor man surfat på, så försöker man blåsa en storm på eget sätt. Offerkoftor har en förmåga att krympa (utan) att tvättas. Till slut är de så små att bäraren av koftan inte längre kan andas. Han/hon har grävt sin egen grav och koftan som stryper är i själva verket jorden som skyfflas igen och munnen som fylls med jord och sand… Jo då, jag har haft offerkoftan på mig en stund under våren. Jag har tyckt synd om mig själv och det får man när man gått igenom det jag gjort, men jag har hållit det inom familjen, i min egen hall, så att jag kan knäppa upp koftan och hänga av den emellanåt. Mina bekymmer har bara jag med att göra, ingen annan.

Dock så har jag jobbat alla timmar jag inte burit koftan. Ett måste eftersom jag är en eldsjäl som brinner för det jag gör. Utan arbete så kvävs jag, utan att få göra nytta så drunknar jag. Varje steg man tar, ska vara i den riktning man själv vill gå, inte var andra vill att du ska gå. Även om stigen ibland slingrar sig, så ser den till slut rak ut när du blickar tillbaka.

Ibland undrar jag vad offerkoftan är gjord av. Ull, bomull, akryl, avund, destruktivitet, bitterhet, en förlorad barndom? Efter att ha lyssnat på liknande föreläsningar som min egen där Johan Viktor och Mikael Spreitz berättat som sin barndom så förstår jag att just avsaknaden av en pappa var deras stora dilemma. Dock måste man någon gång inse att vi inte får tillbaka det vi förlorat. Vi kan inte vrida klockan tillbaka x antal år och kräva av våra föräldrar att de skulle agerat annorlunda, om nu just barndomen är problemet… Även om vi kunnat dra tillbaka klockan så är chansen liten att de (hade) förändrats, de hade fortfarande inte haft en aning om hur det skulle påverka oss som vuxna. Jag tror att koftan stickas av bitterhet. Tro mig, det fanns en tid där jag var bitter över vad som tagits ifrån mig. Jag tyckte världen tog allt, och jag hatade vad den gjort mot mig. Första gången var jag åtta år… Men att vara bitter, läker inga sår, det gör såren djupare och ärren fler.

Att förlåta sig själv och andra är oftast A och O för att komma vidare i livet och att släppa bitterheten till bättre behövande inom jante. Jag har förlåtit mig själv och mitt medberoende. Jag visste inte bättre. Jag har förlåtit dem som skadat mig, de vet inte bättre. Det är små människor som aldrig kommer kunna glädjas med andra, som pratar illa om alla som lyckas, och som själva sitter på kammaren och planerar sitt nästa steg till förstörelse för andra människor. Gärna bakom en skärm…

Alexandra Pascalidou är en som drabbats hårt under våren av näthatare. Jag blev överlycklig när jag såg att hon blivit årets Europe 2015! Där kan man snacka om att gräva en grop åt andra och sedan falla själv där i, när ens hat inte gett resultat! Stå på dig Alexandra, du är en förebild för alla oss andra kvinnor!

 

Människor som näthatare, gör allt för att sabotera för andra istället för att fokusera på sig själv… Man kan helt enkelt säga att de inte har ett eget liv, för vem har ett eget liv, som fokuserar mer på andra än sig själv? Där kan man prata om produktiv tid…

Just nu planeras en informationsfilm om just detta ämne. Ett av ämnena är något jag länge velat skriva om. Kvinnor i offentliga situationer, vägen de vandrat och hur mycket mer man fått utstå bara för att man är kvinna. För ett par år sedan pratade jag med flera kvinnor i ledande positioner och det är skrämmande när de berättar hur deras resa varit och vad de behövt göra för att nå dit!

Var stark, tro på dig själv, det du tror att du kan uppnå, kan du förmodligen uppnå. Ett råd på vägen, lita aldrig på någon fullt ut, lägg aldrig alla äggen i en korg och räkna med att du får slåss för att uppnå dina drömmar. Men det är det förmodligen värt…annars vore det ju inte drömmar ❤ Puss