När man inte räcker till…

Tsunamin slår med kraft…

Jodå, jag är stark, men ibland önskar jag att någon kunde klappa mig på huvudet och säga att allt kommer att bli bra. Det sägs att man kan ha mycket på jobbet ELLER mycket på privatplanet, men inte båda på en gång… Jag har i alla år haft lätt att hantera detta, även när det kört ihop sig. Jag har bitit ihop, målmedvetet gått framåt och hanterat problemen vid frontlinjen.

Jodå, jag är stark, men ibland önskar jag att någon kunde klappa mig på huvudet och säga att allt kommer bli bra. Efter en jobbig vår så behövdes inte mycket för att tsunamin skulle slå till med kraft. En nära anhörig är i total kris och jag står handfallen. Alltid har jag kunnat stötta, finnas, lyssna, men inte denna gång. Och ändå landar detta på mina axlar…

11281948_10153290674624320_1140135833_n

Jag pratade med en vän i kväll, beklagade mig, spydde ur min galla för ett ögonblick. Vännen svarade, – Maria, du är den starkaste jag vet. Du bär alltid allt inom dig. Någon gång måste det ut, och idag var den dagen. Vad andra säger i detta nu spelar ingen roll, ta inte åt dig. Det viktigaste är du och dina nära. Det förstår vem som helst…

Jo, jag vill ju tro det, men i verkliga livet är det inte riktigt så. En tsunami kommer inte som en våg och mattas av. Den krossar allt i sin väg och på resan genom landskapen drar den med sig både träd och huskroppar som ansluter sig till den totala krossen. I själva verket kan det vara en liten gren, eller udden av en tegelsten från ett hus som skrapar ditt ben, eller rättare sagt din själ, som gör att du tappar taget om den stam du klamrar fast vid för att inte följa med vågen och dess kraft. Alla förstår inte…

Mår inte dina nära bra, så mår inte du bra. Det drabbar inte bara den som råkat illa ut, det drabbar hela familjen, blod som vatten, släkting som vän. Vem ska då stå där stark som en fura om inte den som alltid stått just där, stark som en fura och tagit allt som kommit i gruppens/familjens väg, rensat undan och hållit allt på en armlängds avstånd.

Jag tycker jag gått igenom det mesta… Furan har fallit till backen när stormen varit som värst, men efter regn kommer sol, och furan har rest sig igen. Starkare och med hårdare bark än innan. När man tror att barken är så stark att allt rinner av, så ska den testas igen och igen. En person som ständigt utsätts för påfrestningar lär sig mycket. Vilka som är ens riktiga vänner. Vilka som är ens riktiga familj, (blod är inte tjockare än vatten). Vilka som orkar stå med dig i orkanen, för att när stormen darrat ut plocka smultron med dig från gyllene kronor av smultronkvistar…

Det har gått bra, trots känslomässiga katastrofer, så har det gått bra. Nu mer än någonsin, känner jag mig utvald att bära budskapet jag brinner för. Det som försöker stoppa mig är krafter jag inte kan rå på, hur mycket jag än vill. Jodå, jag kan välja att vända ryggen till och det gör jag, men bara mot dem som inte förtjänar min framsida. Mina nära däremot, kan jag inte lämna att självdö. Det går inte, och jag kan inte för mitt liv tro att någon skulle anse att det är det enda rätta att göra. Vänder jag dem ryggen när jag behövs som mest, så går jag emot mina värderingar, och det har jag lovat mig själv att aldrig göra!

Nyårsafton som var, skålade jag mot den svarta natten och blundade. Jag lovade att från och med då, endast gå på min magkänsla. Jag lovade att aldrig svika mitt ställningstagande om allas lika rätt och mänskliga rättigheter… Detta har jag stått fast vid, vilket gett mig fantastiska resultat, underbara och ärliga kollegor, det har rensat undan dem som inte förtjänat att vara del av mig, de som gått emot mina värderingar, det har gett mig nya härliga vänner. Mina beslut har gett mig ny kraft som kommer från magen och hjärtat, de enda som talar ärligt till din hjärna.

Det måste regna ibland, solen måste skina emellanåt, och orkaner är till för att rida igenom… Men när en hel grupp riskerar att genomgå en katastrof, när systrar och bröder oavsett blod eller vatten riskerar att rämmas, då är det tufft. Det som tröstar i det hela är att när solen är tillbaka och när furan står rak och ståtlig, då ska också kvistarna och skotten från trädet rensas undan!

Vem står vid din sida och rider orkanen med dig? Det vet du först när du hanterat utmaningen och kan se situationen i vitögat. Då är det magkänslan som får avgöra vem som plockar smultron från gyllene smultronkvistar med dig. Jodå, jag är stark, men ibland önskar jag att någon kunde klappa mig på huvudet och säga att allt kommer att bli bra.

Jag känner ingen starkare än mig själv. Jag känner ingen som burit så mycket inom sig och som aldrig slår tillbaka. Jag känner ingen som i tysthet begraver andra människors vrede, okunskap och illvilja, och fortsätter vandra mot målet. Målet som varit glasklart så länge jag kan minnas. Målet som äntligen uppnåtts. Två drömmar, två mål. Två vägar, två angelägenheter. En och samma värdegrund! Allas lika rätt!

family-276168_640

Om någon skulle beskriva tacksamhet, så är jag definierad ordet, oavsett de orkaner jag ridit! Jag har fantastiska människor med mig i olika delar av världen. Det finns godhet, det finns ärlighet och ödmjukhet. Vågar man bara ta bladet från munnen och stå fast för det man tror på, så kommer de fram. Sedan får man naturligtvis plocka kvistar resten av livet, men med en ordentlig röjsåg, så avlägsnas de ganska enkelt.

Nyårsafton i den mörka natten så lovade jag två saker som betyder mycket för mig.

Idag lovar jag en sak till… Att ALLTID hålla fast vid dem!!! ❤

heart-462873_640

Jag önskar du kunde se vad jag ser. Jag önskar du kunde vara del av det jag känner, upplever, drömmer om och kämpar för. Jag önskar du kunde släppa allt och leva i nuet. Att du kunde lära dig att leva igen… Jag önskar du kunde förstå hur mycket du betyder för mig… men det gör du inte. Din destruktivitet skadar dina ögon så du inte kan se, dina känslor så du inte kan känna och ditt liv, så det inte kan levas…

Jag önskar att du kunde plocka smultron med mig på gyllene kronor av smultronkvistar. Var du än är… sov gott ❤

FUCK DRUGS!