Om jag vore man…

Hade det varit annorlunda då?

Jag kan bli så fruktansvärt irriterad när jag tänker på vilken skillnad det vore om jag varit man.

Jag blev förd bakom ljuset, utnyttjad och hotad till livet av en manlig kollega. Om jag lämnade honom skulle han förfölja mig resten av livet… Tänk om jag vore man. Hade han då också hotat, förföljt och begått hemfridsbrott. Om jag varit 1.90 lång, man, mörk och med en normal manlig fysik, hade han ändå tittat mig i ögonen och sagt att han skulle slå ihjäl mig? Eller hade han accepterat att jag valde att gå då jag upptäckte vad han höll på med? Det värsta är att jag tror det! Hur kul är det att hota någon som inte tar åt sig, som med en manlighet viftar bort ord som sårar och skrämmer? Inte speciellt kul. Det blir inget spel för dem, för ett spel är just vad det ofta är. Att känna makten man har då man förtrycker, hotar och utsätter en kvinna för våld.

Tänk om jag varit man. Hade jag även då blivit utsatt för grova förtal, med en önskan om att sänka mig som person. Ja, de vet ju att jag inte springer efter och försöker slå tillbaka. De vet också att jag inte är en person som hämnas, det har jag visat förr. Jag är hellre tyst och låter tystnaden tala för vem som har rätt eller fel. De som känner mig vet, och de som inte gör det och dömer ändå, har inte viljan och önskan att ta reda på fakta. Men tänk då om jag varit man… Hade man vågat utsätta mig för detta då? Om jag varit 1.90 lång, man, mörk och med en normal manlig fysik? Hade man vågat? Jag tror inte det heller.

Det är sällan man hör män bli hotade, offentligt förtalade och utsatta för fysiskt våld. Det är sällan man hör en man beklaga sig, dra täcket över huvudet för att de känner sig kränkta, ledsna eller sårade. Visst förekommer det, jag vet det, men inte lika ofta…

Vi kvinnor får inte sticka ut och tycka. Vi ska inte ha åsikter om saker, för skulle det vara så att en man med maktmissbruk ser och hör, och kanske avundas, då är du illa ute. Skulle mannen med maktmissbruk och jante i blodet vara emot feminism och jämställdhet så ska du akta dig. Du kan hamna i en livslång kamp för att du vågat sticka ut hakan och tycka, velat ta plats, en plats som exakt den mannen som utsätter dig velat ta istället!

Tänk om jag varit man, då skulle jag minsann tala om vad jag tyckte. Jag skulle varit mer framgångsrik då jag sluppit tävla i motvind. Jag hade haft fler som lyssnade istället för att undra var jag fick luft ifrån, och jag skulle med kraft och utan påhopp kunnat gå i bräschen för det manliga samhället där vi män är de starka och där kvinnor är hemma, struntar i karriären och tar hand om barnen istället.

Vad enkelt det vore att vara man… Jag minns när jag satt i förhandling i London med en Indisk företagsledare. Han tilltalade mig inte för att jag var kvinna. Kvinnor är inte företagsledare och kvinnor ska inte jobba med det jag gjorde. Han hade en kollega som fick föra hans talan och ställa frågorna till mig som han själv hade. Tänk om jag varit man, då hade vi kunnat göra affärer på lika villkor. Även om vi var från olika kulturer så hade vi haft manligheten gemensamt och rätten att göra affärer utan mellanhänder…

Jag älskar män. De är fantastiska, vackra, manliga och något jag inte skulle vilja vara utan. Jag älskar män. De är förebilder för våra söner, skyddar våra döttrar och älskar oss kvinnor. Men alla män är inte sådana. Det är den där lilla procenten som stör, slår ut allas lika värde och som hatar att vi kvinnor tar plats, syns och säger ifrån…

Jag skulle lätt kunna falla tillbaka, låta männen ta hand om mig och hålla mig på kanten av offentligheten. Jag skulle lätt kunna lägga mig ner och glömma det jag brinner för och låta män ta hand om den frågan. Jag skulle lätt kunna drömma istället för att agera och låta drömmen stanna vid just en dröm…

Men nu är ju inte jag sådan. Jag accepterar inte att bli behandlad efter mitt kön. Jag vägrar släppa taget om det jag brinner för. Jag stannar aldrig vid en dröm om jag kan realisera den. Jag vet att det retar vissa och jag vet att inte alla håller med mig, men jag kan omöjligt anpassa mig till ett samhälle där jag är mindre värd än en man med samma kunskap och driv som jag. Jag kan omöjligt lägga mig ner och överge alla de kvinnor som behöver hjälp med att dras upp från kanten av jordskorpan. Jag vill istället uppmana dem att våga ta plats, våga uttrycka sina känslor, drömmar och mål. Jag vill uppmuntra dem att äta av kärleken på sina egna villkor och stå upp för den starka och vackra individ som hon är…

Idag har jag pratat med fyra starka kvinnor som på olika sätt blivit utsatta för våld, hot, sexuella övergrepp och även förtal på grund av deras offentlighet. De har valt att agera, att berätta sin historia och stå upp för sig själva. De valde livet och att med sin berättelse hjälpa andra kvinnor att våga ta sig ur, ta plats och fatta egna beslut om sina egna liv. Oj, vad jag beundrar dessa kvinnor! Tacksam att jag får vara med och dela er historia och föra den vidare i offentligheten!

Stor kram till alla vackra kvinnor och män…