Tack för allt!

Hinner inte med bloggandet…

Och det skäms jag lite för. Men det har varit en hektisk sommar, en fruktansvärt jobbig vår och ett år där förändringar har skett, speciellt hos mig själv. När man bestämmer sig för att gå på magkänslan i alla lägen så ställs livet lite på sin spets. Jag säger nej till saker och människor där magkänslan talar om för mig att det inte är bra eller positivt. Det kan resultera i katastrof för stunden, men på sikt är det så klart bättre när man upptäcker att magen talade klarspråk. Jag har lovat mig själv att bara göra sådant som jag mår bra av och säga ifrån när det inte känns bra.

När man som jag varit med om hemska saker i livet och blivit stärkt av dem, så tror folk att man tål det mesta, att man fått så kallad hård hud, men så är inte fallet. Jag blir lika ledsen när jag blir orättvist behandlad eller förnedrad som någon annan. Kanske till och med mer ledsen, då man känner att det inte tar slut. Däremot så lär man sig hantera detta lättare när man stött på ondskan tidigare.

Jag jobbar hårt, jag jobbar mycket, men jag jobbar med något jag brinner för och då blir det en livsstil. Jag valde för flera år sedan att engagera mig i det jag kan, utsatta barn och kvinnor. Häromdagen satt jag med en kollega och förklarade min situation. – Jag är enormt stark. Jag är enormt driven och målinriktad, och jag ger aldrig upp något jag tror på och bestämt mig för. Men det finns en anledning till att vi sitter här idag och arbetar med dessa frågor. Anledningen är min historia, och om man för ett ögonblick tror att jag inte varje dag berörs av den själv, så tror man fel. När det blir övermäktigt så hanterar jag det på två sätt. Antingen kör jag ner huvudet och arbetar ännu mer för att skingra hjärnans minnen som pockar på sin uppmärksamhet, eller så tar jag semester från livet och tittar jag på film. Gärna en film jag sett 100 gånger förut. Ytterligare ett sätt att hantera detta är att ha barnbarnen kring benen, de påminner mig om det oförstörda, kärleken och glädjen som spirar i varje ven och varje andetag de tar och som jag får glädjen och äran att vara en del av…

Nej, minnen kan man inte ta bort, det går inte att bara hålla händerna för ansiktet och blunda för dem. Händelser kan inte elimineras, man kan bara lära sig att hantera dem, leva med dem och inte låta det ta överhanden så att offerkoftan hamnar över axlarna. Man har all rätt att tycka synd om sig själv, men det får inte gå ut över det enda liv man har och inte i all oändlighet. I det arbete jag gör, där jag bygger värden för barn och kvinnor över hela världen så blir varje steg, varje beslut, varje möte så oerhört speciellt. Det märks oerhört tydligt nu när jag tillsatt en styrelse som ska hjälpa mig att realisera mina drömmar och visioner om en bättre värld och bättre förutsättningar för barn och kvinnor. Jag måste släppa kontrollbehovet jag byggt upp sedan barnsben. Kontrollen som från början handlade om att överleva och som varje dag var en kamp för familjens överlevnad. Åtminstone såg jag det så då… ur ett barns ögon. Om jag idag hade skrivit ett brev till mig själv som barn, så hade jag talat om för den lilla flickan att det inte var hennes fel. Att världen inte gick under om hon inte alltid var redo att ingripa och ständigt gå på tå för att vara redo att hjälpa, rädda…

Mina kollegor måste också förstå mig, annars kan man inte arbeta med mig. I min värld så har jag bestämt mig, jag har ett mål att uppnå. I min värld så kan man förändra och förbättra. I min värld så arbetar jag stenhårt för det jag brinner för och viker inte en tum på det jag tror på. Man måste förstå var jag kommer ifrån och varför jag gör det jag gör, annars blir det svårt. Det finns dagar då jag måste vara ifred, landa i mina tankar och hitta kraften igen. Som nu… Jag skriver just nu på en ny bok. Det viktigaste jag någonsin skrivit och eftersom vissa händelser är tagna ur det verkliga livet så får jag bita ihop då minnena blir för starka. Jag får se (henne) utifrån ett annat perspektiv, lära känna henne för den hon är. En stark kvinna med mål i livet och som utmanar det som kan utmanas. Hon är väldigt lik mig i sättet, men lever ett helt annat liv. Att hennes karaktär och vissa saker som händer i hennes liv är en spegelbild av mig själv, får jag se förbi. Det är inte jag, det är en berättelse om en livsresa som bara händer i böcker och på film.

För några veckor sedan skrevs avtalen med mina nya partners, vilket vi firade med champagne! Flera år har det tagit mig att utveckla de två projekt som nu ska lanseras. Flera år har det tagit mig att hitta rätt partners som är beredda att hjälpa till att uppfylla mina visioner och mål och ta det i land.

Ett koncept innebär produkter, bok och film med målet att stötta flickor och kvinnor och synliggöra en problematik som finns över hela välden. Våldet mot kvinnor i form av fysiskt, psykiskt och sexuellt våld måste stoppas. Kvinnor har lika rätt att arbeta på ledande positioner och ha samma lön som män, oavsett yrke. Vad är skillnaden?? KÖN? Vi ska även i ett annat partnerskap lansera en teknisk plattform som arbetar globalt för barns och kvinnors rätt. En teknik som kommer att synas i varje dator, i varje land och inom varje kategori. Det går inte att undgå budskapet och vad det genererar i till barn och kvinnokonventionen.

Snart är vi vidare. Snart har vi landat i den dröm jag utvecklat och som lyft min vardag i så många år. Snart kan jag titta tillbaka på den långa resan och säga: Jag använde mina erfarenheter och vände det till något positivt. Jag lät inte ondskan ta kontrollen över mitt liv, utan jag lät kärleken till livet leda mig på rätt bana.  Tack för allt! KARMA ❤