Något fantastiskt har hänt…

Jag ska få träffa min mormor.

Efter mer än 30 år tog jag tag i det som länge gnagt i mig. På väg hem från Småland för en vecka sedan ringde jag min mormor. Känslan när hon svarade och jag hörde hennes röst var magisk. Det var som att alla åren som gått aldrig existerat. Jag var en liten flicka igen, en älskad unge med föräldrar som skulle skiljas. Jag var ledsen och satt i hennes kök.
Min mamma har sin historia och har aldrig kommit överens med sin mamma, vilket gjort att jag tagit mammas parti. Inget konstigt egentligen, det är något som man som barn ska göra.
Efter tragiska händelser så fattade jag till slut modet, eller rättare sagt beslutet att kontakta min mormor. Hennes älskvärda dialekt på ren östgötska var kvar. Hon var helt klar och minnena var starka från mina barnsben. Hon sa till mig att hon visste att jag sökte svar och hon skulle ge mig dem. Jag svarade, jag vill inte bara ha svar, jag vill hålla om dig, känna mormordoften igen…

Min mormor var sjuk. Hon hade överlevt fyra canceroperationer och när jag la på telefonluren så storgrät jag. Kanske av lättnad att höra hennes röst, kanske för att jag inte funnits där när hon behövt mig, kanske för att det inte var för sent… Jag ska få träffa henne…

Åter igen så slås jag av det jag försöker förklara för andra som råkat illa ut…
Lär dig förlåta! Låt inte stoltheten förstöra rätten till dina rötter. Låt inte maktkampen och hatet förstöra din glädje och lycka i livet. Om man inte lär sig förlåta, så kan man aldrig gå vidare… Jag har förlåtit mina föräldrar, jag har förlåtit den man som krossade och hotade mig. De visste inte bättre.
Mina föräldrar vet idag att de gjorde fel, men ingenting kan ändra på det. Man kan inte dra tillbaka klockan och gräva ner sig över spilld tid. Det är bättre att ta vara på tiden vi har kvar istället och älska för det vi är.

Igår läste jag en artikel om att leva och vad vi ångrar på dödsbädden. Det är inte att vi inte har rest, hoppat fallskärm eller andra vågade saker. Det är att vi önskar vi haft bättre kontakt med våra barn, barnbarn, vänner. Det är att vi inte vågade ta steget mot ett annat arbete, att vi inte vågat leva fullt ut.
Vi lever oftast 5 veckor om året, det är under semestern. Resten av året planerar vi nästa semester och beklagar oss över mörkret, hösten och deppar för små saker. Vi måste lära oss att leva varje dag, varje minut och njuta av varje andetag vi får. Vi måste lära oss att förlåtelsen och kärleken är den sanna vägen till lycka. Idag ringde min mormor igen, hon ville träffas i morgon. Själv är jag på väg till Stockholm för två dagars arbete som inte kan ändras. Kan man förstå hur smärtsamt det plötsligt blir, då jag väntat på detta ett helt liv? Vi ska hitta en ny tid, snart hoppas jag och just detta möte känns som det viktigaste mötet jag har framför mig. Mötet med mina rötter där jag ska bli infriad i den sanning jag så länge sökt, dofta på det som är grunden till att jag finns idag… Min spegelbild, mitt arv… Utanför tågfönstret passerar landskapen förbi och tacksamheten jag känner att jag tog tag i den sista pusselbiten i mitt liv känns fantastisk ❤

Det finns ett gammalt ordspråk som känns mer aktuellt än någonsin just idag…
Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta ❤