Jag har hittat mig själv…

Jag har hittat mig själv…

Jag har sett min spegelbild. Jag vet var jag kommer ifrån.

Efter 27 år så har jag idag träffat min mormor. 27 år av vånda, obesvarade frågor och oro. 27 år av ett enda stort frågetecken där jag egentligen vetat eller rättare sagt förstått sanningen, men inte fått ta reda på den. Idag har jag hittat mig själv.

Hon såg nästan ut som jag mindes henne sedan jag var barn. Varm, mjuk och doftade just mormor, så som mormödrar ska dofta. Hon hade inte sovit i natt. Kanske hade vi båda vridit och vänt oss i sängen och tänkt på mötet vi väntat på så länge. Kaffet var klart, bullarna var bakade. Den gamla moraklockan tickade i hallen och på hyllorna stod bilder av barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Men inte på mig och mina barn.  Hon hade inga. Ett tomrum som jag kan hjälpa henne att fylla. Jag fick se bilder från när min mamma var liten och hon fick se bilder på mina barn och barnbarn. Hon tyckte de var fina och tåren i hennes öga var inte långt borta, precis som mitt.

Alla obesvarade frågor som hängt i luften en livstid, fick sina svar. Alla svart-vita minnen som legat i mitt bakhuvud och som jag inte vetat om de var drömmar eller verklighet fick plötsligt färg. Jag fick veta var jag kom ifrån och var mina rötter en gång startade. Jag såg min spegelbild i henne, så varm, så fin och så mycket hon gått igenom… Hon har väntat på mitt samtal i alla dessa år, undrat hur jag mår, hur mina barn såg ut, hoppats att det inte ska bli för sent.

Min mormor har överlevt 4 canceroperationer och jag har inte varit där… Hon har gått genom eld och vatten och blivit stärkt av alla motgångar. Det sista hon sa innan vi skildes var, ”Jag är en stark kvinna Maria. Jag har mot alla odds överlevt det mesta”. Plötsligt står det klart för mig att framför mig har jag min spegelbild, mitt arv… Jag är en avbild av min mormor med samma kämparglöd, med samma låga att vilja hjälpa andra, men aldrig be om hjälpen själv… Jag har hittat mig själv och även om vi förlorat så många år, så är jag tacksam för den tid jag nu fått. Nu kan vi dela bilder av livet med varandra…

Jag var rädd för att jag skulle vara bitter eller ledsen när jag lämnade henne. Att jag skulle anklaga mitt förflutna och riva upp sår som dolts eller döljts för mig. Men det enda jag kände var en enorm lättnad. En känsla av att ha hittat hem. En värme och kärlek jag inte visste fanns. En ärlighet och öppenhet där inga frågor inte fick sina svar.

Jag lämnade henne med lovord att vi snart skulle ses igen. Jag var välkommen tillbaka. När jag gick till bilen var jag tom inombords. Jag märkte inte ens tårarn som rann. Nej, det var inte tårar av varken sorg eller glädje. Det var tårar av lättnad och tacksamhet. Tänk om jag väntat lite till. Tänk om det hade varit försent… Jag tackar min moster som gav mig numret när jag tog modet till mig. Hon har hjälpt mig låsa upp dörrar som i allt för många år varit stängda och omöjliga att låsa upp… Varför det varit omöjligt är orelevant, omöjligt att förklara. Det viktiga nu är att jag fått min mormor tillbaka, att jag fått veta sanningen om mitt förflutna, att jag äntligen vet var jag kommer ifrån. Det viktiga nu är att jag fått lägga de pusselbitar som saknades för att färdigställa mitt eget livspussel. Nu är det fullkomligt, även om några av bitarna är kantstötta så är de oerhört vackra. För det är mitt pussel och bara mitt, och hur ofullständigt det än varit i alla år, och hur kantstött det än må vara, så är det nu helt!

 

Jag vet inte vad allt detta betyder. Kanske var det meningen att detta skulle ske nu, precis när jag är mitt uppe i lanseringar av koncept efter år av hårt arbete. Kanske var det meningen att mötet skulle ske först nu och att karma väntat på rätt tillfälle…

Men en sak är säker. VI är ett levande bevis på att det går att hitta vägen hur krokig vägen än må vara. Det finns sanningar, och det är inte säkert att den sanning du lärt dig tro på är det rätta. Den kan bara du själv ta reda på. Tacksam och lättad bäddar jag ner mig med vetskapen att jag finns. Att mitt arv kommit fram. Att jag hittat min spegelbild… Nu kan jag med ett lugn i kroppen fortsätta mitt liv mot målet jag satt upp. Och vad det gäller ett helt liv letande efter svar, så kan jag säga att de var värda att vänta på. Även om det inte är lika vackert som i sagorna, så är det jag själv som väljer slutet i boken. Och i mitt liv så skriver vi nya kapitel redan i morgon. Skillnaden från tidigare upplaga är att nu finns det en mormor med i bilden… ❤️