En annorlunda vecka väntar…

En annorlunda vecka väntar…

Pressmedddelande ska gå ut, lanseringsplan ska spikas, möten ute i Sverige ska hållas och jag måste hålla mig frisk. Efter förkylning, magsjuka och urinvägsinfektion på en och samma vecka så känner jag mig lite matt. Infektionen är inte helt i schack, men jag följer allas anvisningar om citroner och mycket dryck för att rensa systemet.

Förra veckan mitt under sjukdomar som avlöste varandra kom också mycket positiva nyheter. Nyheter från de två rätta hållen som möjliggör ett stort koncept till förmån för barn och kvinnor. Konceptet är så pass omfattande att inte vem som helst kan stå bakom. Vi har varit noga med att välja partners i detta och nu ger jag ger helt enkelt bort rättigheterna och intäkterna så att de används för att hjälpa på rätt sätt.

Det är en vecka kvar tills den första lanseringen. En lansering som innebär en visualitet för kvinnors lika rätt. Där min passion om att stoppa våld och diskriminering mot flickor och kvinnor blir uppmärksammad. Man kan lätt säga att det blir lite av en hysterisk vecka. Det är tur att jag är en (skapligt) lugn person. Det blir som det blir, hur mycket man än förbereder sig. I verkligheten kan saker hända, man kan inte påverka allt omkring en, bara vara så förberedd som det går. Det är i såna stunder jag tar fram min fars goda råd. – Varför oroa sig, det som händer, det händer vare sig man oroar sig eller inte…

I morgon är dock det viktigaste mötet av dem alla. Förutom besök på lasarettet så ska jag träffa min mormor för första gången på 27 år. Jag har väntat, längtat och undrat. Jag har tänkt och funderat på hur hon ser ut, hur hon doftar, hur hon har haft det. Av olika orsaker har jag inte fått/kunnat ta kontakten, men nu var det dax. Nu ska sanningen om min bakgrund och barndom fram och de frågor jag burit på sedan barnsben ska få svar. Jag ska känna hennes doft, krama henne och minnas. Vi ska tillsammans fylla de luckor som finns där och kanske kan jag lägga de sista pusselbitarna i mitt livspussel som totalt raserades som barn… Det finns en anledning till att jag brinner för barns rättigheter. Kanske gråter jag när jag åker hem, kanske skrattar jag hysteriskt åt känslan av att ha klarat pusslet som tagit så många år att lägga och att jag fått tillbaka min mormor. Någon som jag saknat så länge jag kan minnas…

Det är en annorlunda vecka som väntar… Kanske är morgondagens möte ett av de viktigaste i mitt liv. Vänta inte med att kontakta någon du gärna vill träffa och som du saknar. En dag kan det vara för sent. Jag hade tur…