Jag vill bygga Rom

Rom byggdes inte på en dag…

I år har jag laddat, förberett, slitit mitt hår och valt vägar att gå. Det är år sedan skapandet var ett faktum och sida efter sida lades till i ett koncept utvecklat för kvinnors och barns rättigheter. Varför kan man fråga sig. Varför lägga så mycket tid, energi och timmar, veckor, månader, år av slit? Rom byggdes inte på en dag, men man ansåg att staden skulle bli viktig för landet. Ända sedan antiken har den kallats ”den eviga staden”… Man drömde om en stad, en plattform att räkna med och det blev det.

Jag drömmer jag med. Jag bygger också. Min plattform är också viktig. Jag bygger för att förhindra att andra råkar ut för samma sak som jag. För mänskligheten, för kvinnans rättigheter och för att barn ska få en tryggare uppväxt. Jag kan inte stoppa krig, svält, våld och katastrofer, det kan ingen. Jag kan inte ta alla utsatta under mina vingar och ge dem mat, tak över huvudet och trygghet, det kan ingen. Men de större organisationerna har möjlighet att göra mer, ju större muskler de har.

Människor arbetar ideellt på plats i katastrofdrabbade länder. Människor nattvandrar för att se till så inget våld sker på gatorna. Människor skickar bidrag för att man ska kunna hjälpa. Allas hjälp är lika mycket värda. Om gör något, så kan man inte göra mer.

Nej, jag bygger inte en stad, volontärarbetar eller debatterar med diktaturer. Jag bygger koncept, ett eget Rom som ekonomiskt och visuellt kan bidra till att göra världen lite bättre. Efter år av slit där timme efter timme avverkats för att verkställa, så känns det ganska bra just idag! Rom byggdes inte på en dag, men vill man nå sina mål så får man allt köra ner huvudet och jobba hårt. Min tatuering statuerar exempel på min tro! Shoot for the moon, even if you miss, you will land among the stars…

Nu tar vi nästa steg. Steget ut i världen och bidrar på det sätt vi kan. Två stora koncept. En visuell och en virtuell. Båda med samma budskap, båda med samma mål och båda med samma hjärta. Ibland kommer jag på mig själv och hajar till. Pratade jag just med VD:n för ett av världens största företag? Sa han just att detta var bra och att han vill samarbeta? Men herregud, jag bor ju i ett litet rött hus på landet, långt ifrån storstadspulsen, mingel och universitet…

Jag har ingen ingenjörsutbildning, men däremot har jag en livserfarenhet som få har. Jag tror på mig själv och andra och jag drömmer om att bygga Rom! Kanske just därför som jag pratar med dessa människor. De är också just människor, och egentligen pratar vi alla samma språk. Jag ger aldrig upp det jag tror på och när vi nu tar helg, så är det med en blandad känsla av lättnad och frustration då jag bestämt mig för att vara ledig. Det pratas om diagnoser där man är extremt kreativ, där man bör medicineras för att varva ner. Jag har inte en aning, men om jag nu har någon form av diagnos så använder jag den väl. Diagnosen post traumatiskt stressyndrom är väl inte till någon fördel i mitt arbete där jag hela tiden måste utmana mina rädslor? Jo det är faktiskt det, för ju mer rädd eller stressad min kropp blir, desto mer fokuserad blir jag på mitt arbete. Då slipper jag tänka på rädslan, och ju mer fokuserad man är, desto mer får man gjort.

Jag får ibland höra att jag måste tänka på mig själv, andas och njuta av det som sker. Något jag lärt mig är att aldrig falla tillbaka för mycket i trygghet. Har man inte fäst den där stenen väl i konstruktionen på byggnaden, så är risken att den rasar. Likadant är det i projekt. Mitt Rom har tagit år att bygga och flera gånger har stenarna rasat över mig, men inte en enda gång har någon kunnat ta en enda sten ifrån mig som gjort att det är omöjligt att bygga upp igen. Det har fått ta den tid det tagit. Rom byggdes inte på en dag…

Snart är koncept två klart för att rulla ut och jag har fattat beslutet att ge bort det till organisationer som arbetar med det som det är byggt för, barns och kvinnors rättigheter enligt barn- och kvinnokonventionen. Bara jag får vara en liten del och kanske falla tillbaka på gräsrotsnivå där jag vill vara. Där jag kan dela med mig av min erfarenhet och tala om att man aldrig ska ge upp hoppet, sina drömmar, livet… I våras när jag arbetade i ett projekt med klass 4-6 och med över 30 nationaliteter så hittade jag sättet att prata med just dem. Moroten för att våga ta för sig, att vilja vara ett team och att jobba mot sina mål var fotbollen. Vi spelade Champions leauge final och vi ville alla vinna. Men för att vinna så måste man arbeta som ett lag där varje spelare var lika värda och där målet var att vinna, att göra mål. Ett språk som visade sig fungera! Över 120 barn spelade om guldet den där dagen i Botkyrka och vi vann! Vi nådde våra drömmar och 120 barn stod på en scen och sjöng brallorna av publiken!

Jag ska bygga färdigt staden innan jag kan finna ro och bosätta mig där på gräsmattan utanför. När stenarna är huggna och formade så att de matchar varann så de aldrig mer kan rasa, då ska jag koppla av, luta mig tillbaka och njuta. Eller kanske, men bara kanske så börjar jag bygga en ny platform, en ny stad där mänskliga rättigheter är i fokus. Men en sak är säker, Rom kan ingenting mäta sig med…och kanske, men bara kanske ska man nöja sig med ”den eviga staden”…

Trots ett hårt schema i byggbranschen så ser jag mycket fram emot höstens föreläsningar där jag får hjälpa till på gräsmattan. Föreläsningarna är på både anstalt, universitet och för utsatta kvinnor. Vad har de gemensamt? Alla behöver tro på sig själva för att komma vidare. Alla behöver få upplysningen om att ingenting är omöjligt. Alla har rätten till att drömma och en tro på att vi kan uppfylla dem. Rom byggdes inte på en dag, men man slutade heller aldrig drömma om den ”eviga staden”…

imageÖ