Den 3 November hölls en ljusmanifestation för drogernas offer i Örebro…
I samarbete med NBV och ÖLN så blev det en känslosam kväll med fantastiska organisationer och rörande tal från människor med egna erfarenheter. Jag hade äran att vara moderator för kvällen och skrev också ett inledningstal som öppnade upp manifestationen. Tack för förtroendet och en fin kväll som gav mycket eftertanke ❤
Mitt Inledningstal…
En ljusmanifestation för drogernas offer.
För alla dem som mist någon i missbruk.
För alla barn som växer upp i missbruk och destruktiva hemförhållanden
För alla oss som vakat om nätterna med oro att mista en förälder, ett syskon, ett barn eller en vän.
För alla oss som varit eller är medberoende och den maktlöshet vi känner när vi inte lyckats rädda den som stått oss så nära.
För alla oss som älskat och trott att vår kärlek skulle vara nog.
För alla oss som krampat av sorg och gråtit oss till sömn när vi märker att kärleken inte räcker till.
För alla dem som rannsakar sig själva och frågar sig vad vi gjort för fel.
För alla dem som lever i skuld för att vi inte räckt till.
För alla dem som mist någon i missbruk.
Det är inte vårt fel.
Det är inte din förälder, ditt syskon, ditt barn eller din vän som talar till dig längre. Det är drogen.
Det är inte ditt fel om du mist någon du älskat gränslöst.
Det handlar inte om att din kärlek inte räckte till.
Det handlar om att samhället format ett klimat och tillgängliggjort droger, där individen kanske upplevt utanförskap och känt sig sviken av samhället och mitt i allt kaos i hjärnan hittat en vän att lita på, en trygghet där hjärnspöken får ro.
Drogen kan du alltid lita på. Den tar dig till ett rum där verkligheten stängs ute, där kraven försvinner och där det enda som betyder något är hur du ska fortsätta hålla din vän drogen nära. Drogen och du blir ett. En bästa vän som säger åt dig att lämna familj och vänner och hänge dig fullt ut till din nya vän. En vän du inte kan vara utan.
Lämnar du vännen så måste du konfrontera verkligheten där du svikit alla som älskar dig. Som bönat, bett, vakat och aldrig lämnat din sida. Som oroat sig över hur du mår, om du äter och vad som sker inom dig. Kanske har de som älskat dig gett upp hoppet. Kanske de inte älskar dig längre? Orkar jag konfrontera det?
Nej, det är bättre att hålla fast vid den vänskap du skapat med drogen. Den sviker dig aldrig.
En dag går du över gränsen och når botten.
En dag bestämmer drogen om du ska leva eller dö.
Kanske hjälper du drogen att fatta beslutet så du slipper konfrontera verkligheten och titta in i ögonen på alla du svikit. Kanske är det just den gången som ni tillsammans väljer ett annat liv, långt från ansvar, kärlek och sanning.
Men efter dig lämnar du en sorg som aldrig försvinner.
Dina föräldrar, syskon, barn och vänner.
Människor som älskat dig och som gjort allt för att byta ut din nyfunna vän drogen mot sin kärlek och omtanke.
De slutade aldrig älska dig, men kanske gav de upp hoppet. Du hade bara behövt sträckt ut handen så hade de funnits där igen och igen för att hjälpa och stötta.
För alla dem som lever som drogernas offer.
Det är inte ditt fel. Det handlade inte om att din kärlek inte räckte till. Det var drogen som avgjorde när slutet skulle komma.
För alla dem som lever som drogernas offer.
Det är för oss vi tänt ljusen idag, för att vi i gemenskap ska orka gå vidare och fortsätta kämpa mot och en nolltolerans och drogernas utveckling.
Maria Andersson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.