Föreläsning om droger

Då var det dags igen…

Idag tar jag tåget till Göteborg för att i morgon utbilda tillsammans med Svenska Narkotika Polisföreningen . Känslan av vanmakt börjar redan landa i mig då jag vet min reaktion när jag hör andra prata om ämnet. Den här gången är det Narkotikapolis och Kriminalare med enorm kunskap i ämnet som berättar om drogsituationen idag. Jag avslutar utbildningsdagen med min föreläsning om medberoende och känslan av maktlöshet.

På morgonen tog jag en promenad i skogen. Något som är viktigt för mig inför större föreläsningar är egentiden, att andas och tänka på budskapet och ämnet. I morse när jag var ute så funderade jag på hur mycket jag bär på egentligen när det gäller erfarenheter om missbruk och medberoende. Upptäcker att det är mer än jag skulle vilja med allt ifrån medicinskt missbruk, alkoholism, steroider, allmissbruk (dvs att man tar allt man kommer över) till laro-programmet. Närstående, vänner, familj, kollegor… ingen undgår drogens kraft som slår mot någon i varje familj eller umgänge.

När jag föreläser och pratar med företag, där målet INTE är att gå djupare på just missbruk och medberoende så är det ändå där frågorna landar efter föreläsningen. ALLA har en relation till droger och medberoende…

Jag funderar även på hur mitt eget förhållningssätt till missbruk och droger förändrats genom åren. Som barn var jag arg på den som missbrukade. I tonåren var jag arg på själva drogen. Som vuxen byggdes en frustration och ilska upp över dem som tillverkar och säljer drogerna. Idag ser jag det helt annorlunda. Ilskan är inte längre mot den som missbrukar eller mot drogen i sig. Ilskan är att vi inte kan hitta en väg för att förhindra att den används, dvs ett förebyggande som fungerar. Ilskan är mot samhället som inte gör mer för att våra barn och unga INTE ska hamna där. Det sägs att efterfrågan styr marknaden. Kan vi förebygga så att fler barn och unga får rätt hjälp med exempelvis diagnoser, psykisk ohälsa, mobbing, press och höga krav, så minskar användandet och därmed efterfrågan. Att man förutom det räddar människor, familjer, relationer, sparar pengar och minskar kriminalitet borde göra att det ska prioriteras högre med det förebyggande arbetet.

En kriminell person kostar samhället mer än 20 miljoner på en livstid. Vad kostar det att se det barnet i tid? Vad är det värt? Eller är det så som jag hörde på en föreläsning för 20 år sedan, att det finns statistik på hur många som ska slås ur samhället och det ska hållas för att hålla människor i arbete. Eller är det så som när jag satt med en kommuns drogsamordnare för några år sedan att man inte tror på en nolltolerans och heller inte arbetade efter det…det finns inte resurser. Hur värderas egentligen ett människoliv?

Nu packar jag ihop väskan och beger mig till Göteborg, för att åter skapa tankar och dialog kring ett stort problem som inte bara är samhällets, utan en föräldrars största fasa…