Helglycka…

Helg, underbara helg…

Veckan som gått har inneburit en massa fantastiska saker som gjort att glädjen varit på topp! Med supportrar som anslutit, internationella nya partners som är beredda att göra allt för att mitt projekt ska flyga och potentiella svenska partners som nu är beredda att ta nästa kliv.

Det är efter en sådan vecka som man ska koppla av, njuta av helgen och framgången och dela alla underbara nyheter med sina vänner och kollegor. Men glädjen grusas… Saker som lovats från andra håll har inte infriats.

Jag har varit tålmodig, väntat, förstått och behållit lugnet.  Jag är en alldeles för snäll person och just därför kan man trampa, vrida runt stöveln och sparka ner kvarlevorna i diket. Jag tar sällan i, använder sällan kraften i mina rådgivare, mitt nätverk och mina partners, utan tror oftast gott om alla. Naturligtvis tills motsatsen är bevisad…

Om man går in i en relation oavsett om det är arbete eller en kärleksrelation, så kan man inte vara misstänksam. Jag tror på öppna kort, att man håller vad man lovar och att man är trogen varandra oavsett vad som händer. Jag tror på att förhållanden bygger på ärlighet, öppenhet och att man låter den andra flyga. Att man istället bygger plattformen som den som flyger vill tillbaka till. Att man litar på varandra och inte har för avsikt att skada, utan att man bygger relationen med grundstenar gjorda av sten och som är orubbliga.

Jag vet vad jag kan och vad min kapacitet är. Den här veckan har jag återigen fått svar på detta och jag är så tacksam!

Däremot så grusades lyckan igår när helgen kom av sådant som inte infriat vad som utlovats. Plötsligt måste jag ta till mitt tunga artilleri som jag nästan aldrig använder, men som står där tryggt och väntar. Plötsligt så har veken brunnit ner och ett möjligt svek är ett faktum. Det ska till mycket för att jag ska bli övertygad om att det är ett misstag, ett grovt misstag som man inte vill ska komma upp till ytan, att man ber om ursäkt och slätar över det som bubblar och som nu börjar andas och få syre.

Efter några dagars yrsel där jag misstänkt en inre stress, så känns det något bättre idag, kanske för att jag fattat det beslut som var tvunget att tas.

Igår lade jag allt åt sidan, fokuserade på mitt lilla barnbarn, tittade på idol, åt taccos och myste. Idag har vi varit på hockey och sett Vita Hästen vinna över Skövde! Glädjen var stor och ingen kan ta ifrån mig lyckan när jag är med barn och människor som jag älskar och som jag vet älskar mig tillbaka.

Morgondagen ska jag tillbringa i skogen med familjen, grilla korv, tälja pinnar och göra sådant som är bra för själen. Måndag är jag fortfarande hemma, färdigställer och verkställer och under eftermiddagen kommer min andra lilla kärlek i livet på besök, Alice…

Sen drar det igång, att jag ska hinna andas och äta under kommande vecka tvivlar jag på, egentiden får bli på promenaderna mellan mötena.  Avtal ska tecknas med nytt eventbolag, nya artister, nya supportrar. Skypesamtalen kommer avlösa varandra med supportrar och företag som vill stötta. Att OS kommer närmare gör mig glad och att VM är ett faktum gör mig ännu gladare. Att bygga ett nätverk av människor som samarbetar för samma mål har jag gjort förut, och nu ska jag bygga det största jag någonsin gjort!

Jag är tacksam för motgångar och framgångar. Jag är tacksam för människor jag träffar på vägen som antingen blir vänner för livet eller någon jag lär mig av. Jag är tacksam för min familj och mina vänner som står stadigt och tryggt när jag intar världen och dess marknad.

Jag ger aldrig upp det jag tror på och om någon visste det jag vet, så skulle det bli diskussioner som skulle sträcka sig flera varv kring jorden! Eftersom jag aldrig mäter med jorden utan med universum, så säger jag istället… Låt oss tillsammans skjuta mot månen, vi lär oavsett träff landa bland stjärnorna och det är precis där som vi alla hör hemma!

Ha en riktigt stjärnglansig afton mina vänner! Nu packar jag ner vinpavan i väskan och beger mig på middag med lite skratt, avkoppling och med en vetskap att jag är bra!! KRAM