Det stormar…

I kväll är jag känslosam…

Sitter i soffan och ser på cancergalan, släpper en tår emellanåt och lider något fruktansvärt med de drabbade och deras familjer.

Idag har varit en jobbig dag, tuffa beslut har tagits och en katastrof har hävts, åtminstone några dagar. Jag har bestämt mig… På grund av dagens känslostormar där jag lovat mig själv och mina kollegor att stå fast vid mitt beslut, så är jag i kväll också lite matt i kroppen. Det är när man är matt och lite utslagen som känslorna tar över hand, som nu när jag sitter här och tittar på cancergalan…

ef39cef30f70c703edabc034b4f70f46

På eftermiddagen idag fick jag för första gången låna lilla Alice alldeles själv. Mitt andra lilla barnbarn som snart är tre månader. Lyckan när jag umgås med de små liven är total, stoltheten när de tittar mig i ögonen och jag ser mina egna barn i dem är total.

Det sägs att barnbarn är livets efterrätt, men jag vet inte. Jag tycker snarare att de är livets huvudrätt, och med tanke på att jag är en förhållandevis ung mormor/farmor så kan man väl inte heller kalla det efterrätt. Kanske när jag är 70?

När mitt första barnbarn föddes så var jag med vid förlossningen. Eftersom man är så påverkad av smärta under sina egna så var det den största upplevelsen någonsin. Den lilla killen som jag älskar till månen och tillbaka är min bästa kompis, eller rättare sagt, vi är varandras. Vi har oerhört roligt ihop, och jag blir nog lite galen tillsammans med honom. Vi kan dansa på Willys bland människor, vi kan sjunga i kön på macken och vi skäms inte för att göra bort oss. Om folk tittar på oss vid dessa tillfällen så tror jag inte att de tycker vi är knäppa, jag tror mer på att de önskade att de vågade göra likadant… Jag ser inte de andra människorna vid dessa tillfällen, det är bara vi och världen… Känner mig ibland som killen i Ö&B reklamen, som dansar runt för att efter en stund upptäcka att han faktiskt inte är ensam 🙂

IMG_0442

När mitt andra barnbarn föddes i somras så visste jag att de var på förlossningen, men denna gång var mormor med, precis som jag var med min dotter. Det var jobbigt så in i norden. Jag kunde inte vara med och påverka, utan fick sms från min son under natten. När jag väl slumrat till vid halv tre på natten sov jag oroligt, vaknade kl fyra och sms:ade min son igen. Inga svar… Jag var snabb att förstå att antingen är det på gång nu eller så har något gått galet. Jag gick omkring, vankade, drack kaffe och kunde bara tänka och önska att allt gått bra. Tjugo över fem ringer mammans mamma som varit med. Då jag såg hennes nummer på displayen och inte min sons så hann jag på ett par sekunder tänka att det allra värsta hade hänt. Jag svarade, -Ja… I andra änden svarade hon, – Det är klart, det blev en liten flicka. Jag föll ihop på köksgolvet och tårarna sprutade. Känslan går inte att beskriva och jag var i ett hysteriskt eufori på vägen in till sjukhuset. När jag kom dit var de fortfarande kvar i förlossningssalen och när jag höll det lilla knytet i min famn så vällde kärleken över och rädslan jag även haft när jag fick mitt andra egna barn var som bortblåst.

IMG_0174

När jag väntade mitt andra barn så var jag livrädd att inte kunna älska ett barn till lika mycket, tänk om jag var tvungen att dela kärleken till min son med ett nytt barn, det går ju inte. Det problemet och den känslan försvann blixtsnabbt när jag höll i min dotter för första gången.

Det fantastiska är att man behöver inte dela kärlek, man får lika mycket till och ännu mer för varje lilla person som föds…

i kväll är jag känslosam, jag har satt hårt mot hårt i en förhandling som jag aldrig kommer att backa på. Stormen har bedarrat för idag, medan en annan storm är på väg över Sverige. Simone, stark och kraftfull och på något sätt kommer hon precis lagom till vårt land, till mig. Jag förknippar mig med henne och jag garanterar att ställa till samma haveri som hon gör om något går fel. Det är den här veckan det avgörs men spännande är nog fel ord i sammanhanget… I morgon låser jag in mig med kaffe och tända ljus. Har jag tur, så funkar el och telefon så jag åtminstone kan jobba.

Light_storm_

I kväll är jag känslosam, jag fortsätter att se på galan och hoppas att den fruktansvärda sjukdomen en dag kan besegras. Jag hoppas att forskningen går framåt och att vi alla på något sätt kan hjälpas åt. Jag hoppas att alla får uppleva den kärlek jag känner då jag har mina små barnbarn…

Fuck Cancer! Love life!