Alla kanske inte förstår…

Nej, visst är det så… och allt är inte alltid vad det ser ut att vara…

Jag har levt mitt liv efter det jag tror på, efter mina erfarenheter och vad jag tyckt varit viktigt. Jag har gått på nitar för att jag varit blåögd, vill gott och tror gott om alla. För flera år sedan så var jag med om det största nederlaget någonsin, som gav mig problem jag än idag dras med. En människa, person, man som bedrog hela min familj. Jag levde under hot från och med den dagen jag lämnade honom och vi förlorade allt på ett bräde. Han ville se mig nerplöjd under fotsulorna. Under åren vi arbetade tillsammans gav jag allt. Han fick det han ville i form av nätverk, en arbetskraft som med näsan nedtryckt i marken jobbade fram det han ville ha. Sedan kom dagen då jag upptäckte bedrägeriet, att han inte var den han sagt sig vara. Han var en bedragare, en psykopat som med en sjuk drivkraft planerade varje steg helt korrekt för att nå sina mål, att ha mig i ett koppel och kontrollera alla mina steg. Alla trodde honom, alla gick på hans ord men jag var den största förloraren. Det var jag som sattes i fronten, skottlinjen för hans våldsamma spel. Jag lämnade med vetskapen att det kommer skapa ett helvete, en ekonomisk katastrof och år av ofredanden och hot. Jag hade rätt…

Det tog mig flera år att komma över hans svek, hans hot och hans våldsamma agerande som med kraft slog mig på käften tills jag blödde förtvivlat. Samma dag jag lämnade honom kom det första hotet om mitt liv. Jag lade mig ner och tittade in i väggen i tre månader. Jag hade till slut två val, att resa mig och genomföra mina drömmar eller att dö. Jag valde att resa mig och skriva projektplanen till det jag idag arbetar med. Idag har jag förlåtit, gått vidare och insett att alla människor inte är lika goda. Dock lärde jag mig något och jag valde kärleken till livet.

När jag var barn så växte jag upp under ibland ganska svåra förhållanden. Det var en tuff värld där jag varje dag fick kämpa och blev väldigt ung familjens överhuvud. Min uppgift var att se till så att alla hade det bra. Ibland kan jag komma på mig själv med att undra varför jag springer så fort mina barn kallar eller gör allt för att de ska ha det bra, även om det ibland blir till eget lidande. Det beror naturligtvis på att jag lovade mig själv att mina egna barn skulle få all den kärlek och omtanke jag bara kunde ge dem. Något jag ofta saknade… Idag vet jag var jag har mina nära och vem som finns där i alla väder. Jag vet vem som gett mig kärlek och trott på mig även när det varit tungt. För visst är det så att man inte bara kan få njuta av framgångarna, utan man måste som nära även finnas med i motgångarna, som den gången jag låg i det mörka rummet och undrade vad som hänt för ett antal år sedan. När jag hade bestämt mig, så började det långa arbetet att bygga upp drömmen för utsatta. Barnen blev mitt fokus, men med kraften har jag som mål att privat stötta utsatta kvinnor då jag vet vad det handlar om att vara där…

Alla barn har rätt till en barndom, hälsa och utbildning. Det säger till och med de mänskliga rättigheterna och ändå följs inte detta till fullo, inte ens i vårt eget land ibland. Att våra bistånd i miljarder som skickas kommer fram till utsatta länder och rätt ändamål tror jag inte på och skulle idag kunna ställa mig och diskutera detta med vem som helst. Från att ha arbetat i den tuffa branschen med affärer i London och Afrika så har jag landat i mig själv. Med det jag råkat ut för har jag blivit mer ödmjuk inför livet och väljer vem och vilka jag vill ha med mig på resan. Jag trodde någonstans att nu hade jag sett allt och gått på de nitar i livet man kan gå på, men det visade sig att jag hade fel. I somras inledde jag ett partnerskap med ett företag som lovade miljoner, engagemang och en bra plattform. Trots att advokater och kollegor granskade detta så var det fejk rakt igenom. Då det granskades hade inte så mycket hänt än, men idag vet vi alla att de var en bluff. Pengarna fanns inte, engagemanget var noll och det enda man var ute efter var att få goodwill och en kredibilitet för sitt arbete. Min goda vilja och mitt arbete utnyttjades till fullo. Jag valde att lämna med dramatiska påföljder… Men med vetskapen att jag tog med mig det jag byggt och valde att fortsätta tro och arbeta istället för att än en gång lägga mig ner. Been there, done that 🙂

Vad har jag då lärt mig av detta? Jag har lärt mig fantastiska saker! Att alla möten sker av en anledning. Antingen får du en lärdom för livet eller vänner för livet. För jag kan lova, jag har inte bara blivit lurad och bedragen. Jag har hittat underbara människor runt om i världen som arbetar med hjärtat och som inte armbågar sig fram. Igår fick jag höra av en kollega: -Maria, du måste vara mer tuff när du nu går ut med allt du gör. -Varför undrar jag? -Därför att alla andra är det, får jag till svar. Jag tycker ju att jag är tuff, jag vågar ta risker, jag kastar mig utför branter där jag hoppas bli uppfångad, jag pratar med de mäktigaste i världen och jag vågar tro på mig, andra och en bättre värld. Det är väl tufft? Uppenbarligen inte tillräckligt tufft. Jag fick veta innebörden som är att om jag ska leka med de stora pojkarna så måste jag också vara lika kallhamrad som dem! Med tanke på att jag blivit bedragen två gånger i min karriär så kanske det ligger något i det. Jag kanske måste spetsa till armbågarna och svepa fram som en donna med hög blick och se ner på människor… Men det är ju inte sån jag är. Jag vill behålla båda fötterna på jorden, ha ödmjukheten kvar, arbeta med hjärtat och vara fokuserad på det jag har som uppgift och det jag inbillar mig att jag satts på jorden för.

Jag låter andra sköta den hårda biten. Däremot när det kommer till mina visioner och mål, så måste jag nog ändå säga att jag är ganska hård. Jag har skalat bort ett antal människor som visat en girig eller lömsk sida. Ett fel och du ryker så långt ögat når, och jag säger det personligen! Jag står för vad jag säger och måste jag ta en konflikt för det jag tror på, då gör jag det! Jo, nog är jag tuff alltid, men en sak kan jag lova. Jag kommer aldrig gå över lik för att nå mina mål. Jag vandrar hellre den långa stigen än att ta motorvägen och köra över allt som kommer i min väg. Jag har förlorat mycket på den långa vägen, den är snårig och svår, men jag skulle förlorat mycket mer på motorvägen. De som skulle rest med mig där, skulle aldrig suttit med mig med hjärtat utan med en kallhamrad vilja att tjäna pengar och makt.

Det finns väl ändå en anledning till att jag förra veckan blev vald till Ambassadör för Sverige att representera   : A sporting chance for peace! Här ska jag tillsammans med grundaren av projektet som blev 2013 års sport personlighet samt Prins Hussein av Jordanien som även sitter i OS kommitén arbeta för fred och allas lika värde globalt. Tror inte jag fått den rollen om jag svurit ed med djävulen att förstöra allt på min väg och trampat på dem som redan ligger…

Om jag kan lyckas nå den internationella kärnan som jag nu nått, så kan vem som helst det. Jag har inte halkat mig in i något, jag har jobbat mig upp, det har tagit tid och varit motigt, men också glamoröst och fantastiskt. Dock måste man ha styrkan i huvudet att orka resa sig när man fallit, för det gör man alltid några gånger. Jag tänker nog som en idrottskvinna/man. Jag kommer att vinna, jag ska nå målet och med rätt team runt omkring så är det möjligt. Det gäller bara att träna hårt och ha en vilja av stål och en vinnarskalle utan dess like! Mina 20 år i fotbollen kanske även det gav resultat i mitt tänkande och det är jag tacksam över! Man kan välja att vara med mig eller emot mig, men man kan inte komma när jag tagit medaljen, då är teamet redan satt och jag byter aldrig ut ett bra team som gett resultat!