Min diagnos hjälpte mig vidare…

Posttraumatiskt stressyndrom…

PTSD är en form av ångeststörning som kan uppkomma efter ett trauma, i synnerhet sådana som innefattat dödshot alternativt varit katastrofartade, samt sexualiserat våld. PTSD kännetecknas av en hög ångest- och stressnivå som uppkommer vanligtvis inom några veckor efter den traumatiska händelsen.

PTSD yttrar sig som regel genom att personen är överdrivet vaksam, spänd och uppmärksam på nya trauman, och att personen blir undvikande. Undvikande kan ta sig uttryck i ovilja (eller oförmåga) att tala om traumat, att undvika sådant som påminner om det, eller att hålla sig fullt sysselsatt med annat (på jobbet, i skolan, etc).  Återupplevande är ett vanligt symtom: händelserna gör sig ofta påminda genom drömmar om natten, och flashbacks eller fantasier i vaket tillstånd (fix idé), varför det som regel är svårt att mentalt släppa det inträffade…. Källa: Wikipedia.

Min diagnos fick jag först efter några år. Då hade jag levt med detta utan att förstå vad, varför eller hur. Efter undersökning och tester så fanns det inga tvivel alls. Jag fick diagnosen bekräftad och arbetet påbörjades. Mitt arbete med mig själv. Jag bestämde mig för att söka hjälp när jag såg att det inte gick över. Jag läkte inte och såg faror överallt. Farorna var förknippade med honom, mannen som hotat mig och min familj till livet, öga mot öga… Om jag hörde hans namn, såg män med hans hårfärg, längd, staden han bodde i, hans bilmärke. Allt som påminde gjorde att jag reagerade negativt och plötsligt leta flyktvägar. Jag hade som det beskrivs ovan en fix idé om att han skulle komma in i samma hiss, stå bakom mig när jag vände mig om eller rent av stå i sovrummet när jag tände lampan. Att detta satt i i så många år beror delvis på de upprepade hoten. Han förföljde mig i bilen, han dök upp utanför möten och han fortsatte hota på alla tänkbara sätt. Jag valde att gräva ner mig i arbete, att finnas till hands för alla, alltid. Jobbet blev min medicin och efter första hoten så kan jag rabbla upp en rad lyckade projekt som varit frukt av hårt arbete. I slutänden var det inte hållbart så jag valde till slut att gå till en psykolog som kunde tala om vad det var för fel på mig och hur jag skulle börja bearbeta det som hänt och fortsatte hända…

Med diagnosen fick jag lättare att förstå varför jag agerade och gjorde som jag gjorde. Det handlar inte om att man blir sämre på sitt yrke, en sämre person eller att man inte kan hantera många saker under stress. Det är istället en hjälp att ständigt vara sysselsatt. Man slipper tänka på annat än det man gör just då. Jag fick helt enkelt börja utmana mig själv. En av mina bästa vänners man hade samma namn som honom. Jag valde att tala om honom och fråga om hennes man så ofta jag kunde. Jag intalade mig att det inte var farligt att åka genom hans hemstad. Jag pressade mig att åka dit, tanka och köpa kaffe. Jag började bearbeta det som hänt och när dagen kom att jag började prata och skriva om det så var det en lättnad. En sten lämnade hjärtat, vilket gjorde att jag kunde börja andas. Det han utsatt mig för är oförlåtligt, men även där så kom dagen då jag kunde förlåta honom, åtminstone så pass att jag kunde gå vidare. Jag accepterade och insåg att det var synd om honom. Dessa män (för det är oftast män) är manipulativa, fantastiskt underbara, generösa och godhjärtade…till en början. De är mycket goda talare, men sällan är något sant. Detta är ett vanligt förekommande fenomen, men oftast handlar det om par i relationer. Det talas sällan om arbetsrelationer…. något man borde uppmärksamma mer. Tyvärr så finns där många kvinnor som tror att man kan vända dessa män, att de kan få dem att börja leva ett normalt och ärligt liv, men det fungerar tyvärr inte så. Titta bara på alla dessa våldsmän i fängelser som får friarbrev från vanliga tjejer utanför. De dras till det destruktiva och tror sig kunna vända dem… Ledsen tjejer, gör er en tjänst och lägg energin på dig själv och de som förtjänar den istället!

Idag är jag stark, jag har gått vidare, lämnat det bakom mig. Jag har vant mig vid att han dyker upp med jämna mellanrum. Visst kastas jag för ett ögonblick in i ångest och försvar när han gör sina drag. Men det går snabbare över. Jag vet idag hur jag ska bearbeta det och komma vidare. Jag har ställt mig frågan vad jag egentligen är/var rädd för och jag har inget riktigt svar. Det jag har kommit fram till i mitt läkande är något min pappa lärt mig: Det som händer, det händer vare sig jag oroar mig eller inte! Dessa ord har hjälpt mig massor och tar man in dem och suger lite på dem så förstår man också innebörden. Jag kan välja att varje dag gå och oroa mig. Men jag har valt att inte oroa mig. Jag har valt livet och jag älskar det… Jag hoppas att han en dag gör detsamma.

Idag hjälper jag kvinnor som råkat illa ut. Mina blogginlägg efterfrågas mest då det handlar om mitt läkande och vad som hänt. Ett ämne man inte hittar så mycket om på nätet, ett ämne som ofta är svårt att prata om, erkänna…  Jag får ofta frågan hur jag tänkte för att komma vidare, Mitt svar är följande: Bara du kan påverka dina tankar. Hur du ska tänka kan ingen annan påverka. Du kan ta hjälp att få en diagnos, hjälp att tänka rätt, att våga börja prata om det, men i slutänden ligger din nya framtid i dina egna händer. Det finns ett talesätt som säger, man är sin egen lyckas smed… Ofta går man in i en depression när man råkar illa ut. Man vill gömma sig och varken se eller träffa andra människor. Men för varje dag som går och du väljer den bubbla du valt att krypa in i, desto svårare är det att ta sig ut. Man måste hitta sina egna läkande effekter, vad som gör att du mår bra. Mitt sätt har blivit att hjälpa andra, bygga, arbeta och engagera mig i frågor som väcker mitt intresse. Jag väljer att använda mina erfarenheter på rätt sätt. Kan jag hjälpa någon, så har jag lyckats bra!

Skärmavbild 2014-05-18 kl. 21.38.06

Min bok som snart lanseras berättar mer detaljerat hur jag har arbetat med mig själv och hur jag tänkt för att resa mig och komma vidare. Det var inte bara som vuxen jag var tvungen att resa mig med grönska på knäna och en tung ryggsäck. Jag har gjort det tidigare, när jag var liten, gång på gång… Trots allt jag gått igenom så arbetar jag på en hög nivå både nationellt och internationellt där integritet och säkerhet är viktig. Varför ska en enda person få dig att inte våga leva ut dina drömmar? Vad gör att just du är drabbad? Vänd på det! Det kan finnas en mening med det. I min värld så var det menat att jag skulle få ta detta. I min värld så betyder det att jag ska använda mina erfarenheter rätt och hjälpa andra att komma vidare och försöka uppnå sina drömmer. Idag är jag tacksam för det! Ja, jag säger det igen, trots att du kanske inte tror mig, men gör i alla fall ett försök, mer kan du inte göra: Shoot for the moon, even if you miss, you will land among the stars… Det kanske är din tur nu? Kan jag så kan du…. ❤ Med det så sätter jag punkt för denna gång! I morgon ska jag jobba med det jag älskar mest,  människor, musik och sport! Och tro det eller ej, på måndag besöker jag ett fängelse i Stockholm för att hjälpa dem som bl.a utsatt sådana som mig!! Ett projekt som är läkande… DET kallar jag att vända på steken och visa hur man kan komma vidare !! KRAM och våga vinna…

1010882_10154152588865010_366916346803884134_n