Jag vill spara både liv och pengar…

Folkhälsa eller ohälsa?

En av valets stora frågor är folkhälsan. En oerhört viktig punkt ur alla aspekter. Den största frågan ur både hälsa och ekonomisk aspekt är det ökade drogmissbruket som hela tiden skördar människoliv, som skadar och förstör familjer och som kostar samhället miljarder. Pengar vi skulle kunna lägga på barn, unga som ska driva vårt samhälle framåt och gamla som redan tjänat samhället i en hel generation.

Knarkare, missbrukare, low life. De kan lika gärna dö… Ord som många tar i sin mun när man inte har kunskap eller vetskap om vad det handlar om. Vad man heller inte tänker på är att bakom denna missbrukare finns ofta en individ, en familj, någon som älskar, någon som bryr sig, kämpar och hoppas på en vändning. Vändningen som inte alltid kommer, men hoppet är det sista som lämnar människan. Den dagen man ger upp hoppet är missbrukaren ensam, dömd till ett liv i missbruk och missär. Rätt åt dem? Kanske, men inte om man vet bakgrunden och om samhället i samarbete med föräldrarna fungerade som det ska. Men man väljer ju första gången man tar drogen? Ja, visst gör man det och det är just detta jag intresserar mig för… Vad är det som gör att du tar droger för första gången och varför? Det måste finnas svar…

Jag hatar droger och allt vad det innebär. Det förstör människor och familjer, men mest av allt hatar jag dem som säljer drogerna, ofta till unga nyfikna tjejer och killar som är benägna att testa. Dessa idioter rent ut sagt, tjänar pengar på att förstöra, sabotera och döda människor. Det vore inte fel att även lägga till mord i straffet för dem som åker dit för tillverkning och langning, för förr eller senare har någon dött av deras begär att bli ekonomiskt oberoende på knark…

Varför man framställer och säljer knark är ganska uppenbart. Det är bara pengar och makt det rör sig om, för underhuggarna, dvs småsäljarna så handlar det om att finansiera sitt eget missbruk. Frågan är varför man börjar och hur man ska få stopp på det största folkhälsoproblemet som finns. Ingen har nog alla svar på detta, men man vet med säkerhet att det till viss del beror på att man från början vill dämpa en ångest, en tomhet, täppa till luckor och medicinera sig själv från diagnoser man aldrig fått…

Jag har i tio år följt en kille som står mig nära. I tio år har jag sett vad drogerna gjort mot honom och hans familj samt sett hur föräldrar, vänner och samhället hanterat situationen. Jag har pratat med honom om detta där han beskrivit exakt hur det går till, och vad som är roten till att man går på tyngre droger. Vi tror, eller jag har alltid trott att man börjar med en drog för att sedan inte vara nöjd med detta utan man vill ha mer. Enligt (vi kallar honom Anton), så är det helt fel. Det är langaren som efter en tid introducerar oss i tyngre droger. Detta för att det är mer pengar i det och för att man blir mer fast i ett tyngre missbruk än i ett lättare som att röka gräs. Det tyngre missbruket ger mer pengar och fasta kunder. Det är nästan så man kan säga att de är smarta, de bygger en kundkrets som inte kan vara utan produkten och man skapar en efterfrågan… Efterfrågan på en produkt som är dödlig! Man kan ju fråga sig hur dessa (företagare) kan sova gott om nätterna, men det är klart de sover väl i en skön säng på ett fem stjärnigt hotell, äter god mat och glider omkring i nya bilar. Allt detta medan deras kunder inte bor, inte äter, stjäl bilar och ruttnar bort inifrån och ut… Detta förstör inte bara människors liv, det kostar samhället miljarder.

Brotten som begås av missbrukarna för att kunna finansiera sitt missbruk. Stöld, inbrott och häleri –  försäkringsbolag och privat personer, misshandel som genererar skador- polis, sjukvård/landstinget, överdoser som genererar i sjukhusvistelse – landstinget, psykiska problem för psykiatrin – landstinget, platser på behandlingshem som bekostas av – stat och kommun, socialkontoren – kommun, frivård – staten, häleri, misshandel, narkotikainnehav, inbrott, rån, osv som genererar i polisarbete, tingsrätten och sedan fängelsestraff – staten. För att inte tala om alla som kommer till Sverige med droger, fastnar i tullen och sitter av sina långa straff i Svenska fängelser- staten. Vi pratar miljarder…varje år! Det värsta är att alla dessa instanser som får betala notan för den kriminella droghandeln och missbruket inte verkar samarbeta och ändå pratar vi samma land och i slutänden samma skattepengar!

Tillbaka till Anton som i över tio år missbrukat… Han är en ung man uppväxt i ett vanligt hem. Hans föräldrar har aldrig missbrukat, de har aldrig använt våld i hemmet och de är en typisk svensson familj. Anton saknade något, han kände att han inte var tillräckligt, han visste bara inte vad han saknade. I tidiga tonår testade han hasch. Något han fastnade för direkt då han fick den där lilla kicken, den där tillfredsställelsen han saknat. Med det var han också fast. Under dessa tio år har drogerna blivit tyngre och farligare. Han har injicerat i flera år och är idag ett levande uppslagsverk från fass. En gång tidigare har han suttit inne på behandlingshem. Ja, frågan är om jag kan kalla det behandlingshem för drogmissbruket fortsatte innanför väggarna. De smugglades in på massor av sätt. Ett vanligt sätt var att drogerna/tabletter krossades till pulver som bl.a gömdes bakom frimärken och i kuvertens limmade kanter. På detta behandlingshem tog man inte dagliga tester för att se att droghalterna sjönk, alltså ingen koll enligt mig.

När han väl släpptes ut, dvs när man ansåg att han inte längre behövde tvångsomhändertas utan skulle klara sig själv, så öppnade man dörren och i stort sätt sa,- Varsågod och lycka till! Här har man då lagt flera tusen kronor per dygn i flera månader på att läka en kille för att sedan inte ge/kräva en eftervård. Naturligtvis traskade han rakt in i drogträsket igen, det enda träsk/liv han känner till.

Man ska veta att på resan man tar med drogerna så tappar man alla som betytt något. Man sviker sin familj, sina vänner och kvar står de så kallade vänner man missbrukar med, säljer till och köper av. Det är klart att man blir hämtad efter behandling och erbjuden nya droger, man vill ju inte tappa en bra kund och knarkkollega! För vän, det är man inte… Vänner vill dig inte illa. Det är falska vänner som säger sig vilja dig väl, men i själva verket är i behov av dig för att upprätthålla sin egen drogstatus oavsett vilken nivå du är på.

Precis just här funderar jag på hur i helvete vi kan kasta våra skattepengar i sjön när vi vet att tre av fyra faller tillbaka i drogkriminalitet igen. Vad tänker man på? Jo, det ska jag tala om… Pengar och olika budgetar! Inom myndigheterna och institutionerna såsom kommun, landsting och stat så har man budgetar, pengar och makt att förhålla sig till. När vi släpper ut dem på gatan så skickar vi över problemet på en annan instans och en annan plånbok! En budget som från början kommer från samma kassa, men som någon sitter och fördelar duktigt till hela Sverige! Missbrukare som söker hjälp, gör det av en anledning, de vill ha hjälp, men klarar det inte själva. Tyvärr får de oftast till svar att de måste tända av först, sen kan de söka om vård och behandling. Det egentliga svaret måste ju vara, -Du får tända av först, vi har varken pengar, tid eller personal som kan hjälpa dig. Du kostar för mycket och vår budget håller inte för det. Japp, så är det och ännu mer pengar kostar de om de inte får hjälp, för det är avsändningen som är värst, det är den som gör att du kanske väljer bort ett normalt liv eller ett försök till ett… Sedan fortsätter bollen och kostnaderna att rulla.

Anton började så klart igen, tyngre än tidigare och några år gick. För en tid sedan tog han en överdos… Hade inte hans pappa slutat tidigt den dagen, hade inte hans pappa direkt när han kom hem från jobbet gått in i Antons rum, så hade han idag varit död. Överdosen var ett faktum, andningsorganen slogs ut och natten tillbringades i respirator för att överleva. Låt knarkaren dö! Ja visst, men så tänkte inte hans familj, mamma, pappa, vänner till familjen som vakade och såg till så han drog sina andetag även efter att respiratorn stängts av. Tårar och åter tårar där familjen anklagar sig själva och ifrågasätter vad de gjort för fel. Tårar och åter tårar där vänner till slut släpper greppet och inser att de förlorat sin barndomskamrat. Tårar och åter tårar där man varje dag, år efter år sörjer den sonen man fått, men som varje dag dör lite till…

Varför? Han saknade något och jag kan svära på att han som så många andra har en diagnos som kanske hade kunnat medicineras om man upptäckt den tidigare. Men vet man inte vad man ska titta efter så är det svårt. Alla har inte H i sitt ADHD och alla har inte lätt för att prata och berätta om sina tankar och känslor. Självkänslan måste byggas från grunden och där måste skola och föräldrar arbeta i ett nätverk med krafter för att motarbeta utanförskap och mobbing. Bygga självkänsla… Det är lättare att bygga ett barn än att laga en trasig vuxen!

Det tog över ett dygn innan han vaknade. Socialen var på plats, psykiater var på plats och polis var på plats. Vi pratar landsting, stat och kommun! Han fick ett LVM (lagen om vård av missbrukare) utfärdat av kommun. Det innebär ett omgående omhändertagande för att han var en fara för sitt liv. Psykiatern gjorde detta dygn tre bedömningar på honom där han varje gång konstaterade att det inte fanns grund för att ha honom på låst avdelning över natten dvs ett LPT. Psykiatern som för övrigt även erkände att han inte tidigare haft hand om den här typen av fall och inget kunde om följderna av en överdos eller ett missbruk.

Trots ett LVM konstaterades också att ingen plats fanns att tillgå i Sverige! Här någonstans så börjar det koka i kroppen. Alla ville vi ha ett LVM på Anton för att rädda hans liv. När han väl får det så kan man inte placera honom. Det går plötsligt upp ett ljus varför man inte utfärdar fler LVM och varför man inte agerar från de sociala myndigheterna snabbare, varför man inte erbjuder avgiftning för det ska man klara själv. Budgeten finns inte att upprätthålla fler platser, mer hjälp och vi har plötsligt överstigit den statistik man går efter på hur många missbrukare vi ska ha i samhället, eller?

Efter mycket om och men, många tårar och hysteriska utbrott så får man fram en plats i ett annat län. Nu kommer nästa problem. Polisen har inte resurser att köra honom den kvällen, avdelningen på lasarettet kan inte behålla honom över natten då man inte har resurser för avtändning och ev aggression och psykiatrin som enkelt kunde haft honom på låst avdelning över natten konstaterade tre gånger att han inte var psykiskt sjuk och att de inte kunde ta honom en natt tills polis kunde skjutsa honom till behandlingshemmet!! Vakterna på sjukhuset hade dessutom inte befogenhet att rycka in om det hade behövts och om han hade fått stanna på avdelningen.

Vad som händer senare är att en av poliserna på plats ringer sitt högsta befäl på lördagskvällen och ber om att de ska hjälpa till och till slut så löser det sig och polisen som tidigare fått Anton lugn har också löst problemet. Detta var en polis som hamnat på rätt plats i yrkeslivet! I efterhand när jag pratat med Anton så frågade jag vad polisen sa som gjorde att han var lugn och följde med utan protest. Hans svar var: -Han pratade till mig som en människa och visade mig samma respekt som alla andra…

Under hela den här turbulensen så kontaktade jag Bogruppen i Norrköping, den kommun detta utspelat sig i och den kommun jag bor i. Bogruppen är ett behandlingshem för just dessa fall som samtalet visade sig inneha fler eldsjälar än bara polismannen denna lördagskväll. De höll med mig, psykiatrin hade lätt kunnat ha honom över natten. Vi konstaterade också att ingen ville ta ansvar på plats. Man skjutsar över problemet på en annan instans eller om jag förtydligar mig lite, en annan budget!!!

Däremot vill jag hylla killen jag pratade med på Bogruppen. Han lyssnade och talade om turerna, han sa också, -Hittar du ingen lösning så ring igen, vi måste tänka på grabben här. Enligt mig och enligt lagen om LVM samt enligt lagen om hur psykiatri ska bedömas så har åter igen psykiatrin begått ett misstag som hade kunnat kosta en ung människa livet. Om man tar en överdos så innebär det fara för eget liv, vilket också betyder att man går under psykiatrin om tvångsomhändertagande. Eller för att citera ett LPT: Personen motsätter sig frivillig vård eller att det ”till följd av patientens psykiska tillstånd finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges med hans eller hennes samtycke”.  Åter igen har psykiatrin begått ett misstag som hade kunnat vara förödande. Med tanke på att samma psykiater gjorde alla tre bedömningarna och att det endast fanns en psykiater på plats (som dessutom erkände att han inte hade någon kunskap om droger) så kan man ifrågasätta om detta är rätt hanterande av ärendet…

Anton är nu på behandlingshem. Han har klarat den värsta perioden och är på väg åt rätt håll. Denna gång säger han sig vara motiverad. Han vill ha ett liv och som Håkan Hemlin säger på sina föreläsningar: -Jag vaknar varje morgon och väljer livet. Ett liv efter tungt missbruk innebär också ett liv med ett ständigt sug efter drogen, vännen man haft och som gett dig det där du saknat. Att välja ett nytt liv innebär också förlåtelse, att gå tillbaka till dem man sårat djupt och som en gång älskade dig och förhoppningsvis gör än idag och be dem om ursäkt. Som Anton sa, det kommer att vara det värsta och jobbigaste jag gjort i hela mitt liv, men jag vet att jag måste…

Denna gång hoppas jag att eftervården fungerar. Vi skulle inte bara spara liv och smärta, vi skulle spara miljarder på att budgetera om pengarna från vad det är idag till något nytt! Istället för att skjuta över problemen på varandra mellan de olika instanserna så måste de börja samarbeta och arbeta över gränserna när det kommer till ekonomi. Man måste tänka på människan och inte på den egna plånboken! Det måste också finnas eftervård. Vi måste lägga resurser på att fånga upp fd missbrukare och kriminella, människor i utanförskap. Utveckla det sociala företagande där man kan ta emot dessa människor. Detta kostar naturligtvis pengar, men inte lika mycket som att de går tillbaka till missbruk och kriminalitet. Vi måste förebygga inom skola och omsorg. Föreläsa, informera och bygga starka individer med självkänsla, vilket också betyder tidigare hjälp till familjer med barn i riskzon. Det kostar pengar, men inte lika mycket som att lägga problemen på framtida budgetar som tar hand om den nya generationens kriminella. Vi måste utbilda mer personal inom skola och omsorg för att upptäcka problemen i tid, vi måste börja tänka långsiktigt och inte titta på budgeten för detta år eller denna mandatperiod. Ska det till en grundlagsändring för att man ska börja samarbeta, titta på den stora bilden och hjälpa individen istället för den lilla bilden där pengar per plånbok är avgörande för att förebygga och ha en eftervård?

Nyligen besökte jag och en kollega ett fängelse för att diskutera hur man kan komma vidare med förebyggande av återfall samt förebyggande bland unga för att inte hamna där. Jag har skapat ett projekt i ett led av en större satsning, men då måste alla samarbeta. Stat, kommun, landsting och med det även kriminalvård, behandlingshem samt skola/omsorg. Mitt engagemang ligger hos barn och unga som lever i missbrukarhem eller pga yttre omständigheter hamnar där själva och jag arbetar ständigt för att man ska arbeta över gränserna.

Jag vet, det finns människor som anser att alla kriminella (de hamnar oftast där pga av missbruk) och drogmissbrukare lika gärna kan dö. Jag vet också att bakom alla dessa så finns en individ som troligen inte valt detta från början. Det finns också anhöriga som inget hellre önskar än att se sin son eller dotter må bra. Ingen föds och drömmer om ett liv i missbruk eller bakom galler.

Men sa inte jag tidigare att jag hatade de som langar knark, tjänar pengar och förstör våra unga? Jodå, och det står jag för? Det är inte maffian jag pratar om här, det arbetet får människor med kunskap och internationella drogpolisen ta hand om. Jag pratar om smålangarna som säljer för att finansiera sitt missbruk. Som hamnar snett av yttre påverkan, som föds med en diagnos som aldrig fastställs, som en gång drömde om att bli brandman men hamnade i ett utanförskap som i sin tur förstörde självkänslan. Alla dem som tröstar, dämpar, tar udden av känslorna… Anton berättade att han gråtit till ett TV program häromdagen. Han var chockad. Det var en känsla han inte haft på många år. Plötsligt kände han sorg och kärlek, men även ångest för alla dem han skadat. Något han tidigare dämpat med ännu mer droger.

När jag stod bredvid sjukhussängen där Anton låg och jag följde hans hjärtslag och andning så rann mina tårar. En ung människa som kunde varit död, en ung man som var älskad av sin familj, han var en son och bror, en vän… Varför? Vad hände, vem ska jag slå för att ta bort smärtan och bördan från hans föräldrars axlar? Vem kunde förstå det jag kände i kroppen som utomstående och ändå så närstående. En ung man jag sett växa upp i ett kärleksfullt hem… Vem i helvete skulle få ta ansvar för om detta gick fel?

IMG_6833

Samtidigt som sorgen var total så växte också en aggression mot dem som satt honom och hans familj i den här situationen… När jag påpekade för läkaren att om de släpper ut honom så är det på deras ansvar, så svarade läkaren, – Ja, och Antons… Så svarar man utan kunskap. Det var Antons ansvar när han började, men där och då var det inte hans beslut utan drogen som talade och fattade besluten åt honom. En sjuk människa utan känslor, empati och kraften att säga nej till de inre rösterna om att kroppen behövde mer medicin.

I oktober hålls en stor drogkonferens i Norrköping. Jag kommer att vara där och min förhoppning är att även Anton ska vara på plats. Jag vill att han en dag ska gå upp på en scen och säga: -Hej, jag heter Anton och jag är före detta missbrukare. Jag slutade efter en överdos och nu står jag till ert förfogande att hjälpa unga och i arbetet mot droger! Jag om någon vet hur och var vi ska lägga energi och kraft för att förebygga att fler hamnar i den situationen jag själv varit i…

Är det någon som kan hjälpa så är det dem som varit där. Det är bara de som har svaren. Precis som jag har många svar för utsatta kvinnor och barn så har före detta missbrukare och kriminella svaren för detta. Åter igen vill jag referera Håkan Hemlin när han fick frågan om varför han en gång började missbruka: – Jag önskar att någon hade sett mig för den jag var. Att jag hade blivit älskad trots myror i brallorna. Att jag hade blivit respekterad. En av många anledningar till att man hamnar i missbruk är att man har en diagnos. I Håkans fall så var det ADHD.

Det tog 30 år innan han fick sin diagnos ADHD. Är det för dyrt och komplicerat att göra dessa tester tidigare eller vill man skjuta problemet på framtiden, ligger ansvaret på föräldrar eller på skola? Eller vill man helt enkelt skjuta över problemet på en annan budget som med allt annat? Med ett bättre förebyggande och en eftervård som fungerar så kan vi spara miljarder. Pengar vi skulle kunna lägga på barn, unga som ska driva vårt samhälle framåt och gamla som redan tjänat samhället i en hel generation.

Årets stora valfråga är folkhälsa. Det parti som visar sig ha den bästa politiken för detta och som är beredda att titta på ombudgeteringar och samarbeten över gränser, det är dem som får min röst! Jag vill både spara liv och pengar, det blir spännande att se vad politikerna vill…

Och till Anton… jag tror på dig! Tillsammans kan vi hitta meningen med åren av kamp, sorg och smärta… Kanske kan du hjälpa andra att välja livet innan det är för sent…