Tacksam för vad?

Vad har du att vara tacksam över?

En fråga jag fått och som är ganska lätt att svara på. Jag är tacksam för min familj, mina barn och barnbarn. Jag är tacksam för de vänner jag har i livet och för de nya som ständigt strömmar in. Jag är tacksam för att det jag ger mig in i oftast resulterar i positiva resultat. Ja, förutom de där jag blir grundlurad från början till slut förstås, men nu är det ju ett tag sedan. Närmare bestämt förra hösten…och det ska väl räknas som ganska lång tid eller? Det har alltid snackats om mitt kontrollbehov. Påhopp även från nära håll, – Maria, lär dig släppa kontrollen någon gång. Jodå, det har jag gjort och när jag provar är de gånger jag blir överkörd. Min värld är en vacker värld där alla är lika värda och där alla gör sitt bästa för att vara goda medmänniskor. Ibland gör livet en tvärvändning och du är tvungen att ta en avstickare, men inte av ondo. I den riktiga världen fungerar det inte riktigt likadant. Där hänger vi varandra på löpande band, försöker gå bakom ryggar och förnedra, sänka och försöka komma emellan.

Att tappa eller släppa kontrollen har för mig betytt att jag blir ett offer, att jag från början vet att det kommer gå åt skogen. Att släppa kontrollen skulle vara så oerhört skönt, bara kunna luta sig tillbaka och vila ögonen en stund, låta någon annan sköta rodret för ett ögonblick… Men när man beträder min värld så har det visat sig att det inte är så riktigt. Ändå vägrar jag ge upp hoppet om människan och nya möten. Jag fortsätter lita på människor i hopp om att det är en riktig människa.

Jag har valt att lita på människor, jag har dock valt att inte släppa kontrollen. Av den anledningen kan det också bli påfrestande när jag hela tiden matar hjärnan med fakta, ifrågasätter och vill veta mer, var, hur och varför. Jag är tacksam över att jag vågar ge mig in i nya saker, jag är tacksam att jag förlåter och går vidare. Jag har intalat mig själv att de som bedrar, förstör och hänger andra, är människor med dålig självkänsla och mår i själen väldigt dåligt. Jag är stark nog att istället tycka synd om dem… Det som däremot händer i kroppen när jag blivit överkörd är en känsla jag inte kan rå på. Istället för att lägga mig ner och tycka synd om mig själv så reser jag mig och bestämmer mig för att komma tillbaka, starkare än någonsin…

10006596_10152403536048628_4401232774281236140_n

Med detta vill jag inte säga att jag hela tiden råkar illa ut. Jag har genomfört och upplevt så mycket fantastiskt så hälften vore nog för en livstid. De som valt att bedra och lämna är dem det är synd om. De hade kunnat vara med på min resa mot månen. De hade kunnat haft förmånen att sitta bredvid mig när vi tar sikte mot nya mål, men av outgrundliga anledningar och ett maktbegär och missunnsamhet har man valt bort det. Däremot finns det dem som tagit deras plats, de som tror och som vill. De som hyllar, uppmuntrar och är sugna på nya möjligheter och nya resmål. Jag är oerhört tacksam för dem som ser det positiva och som rycks med av mina tankar, drömmar och visioner. Jag har vänner, kollegor och bekanta. Jag har familj, blodsband och andra band som ofta kan vara starkare än något blodsband i världen som är med och som accepterar att mitt kontrollbehov tar oss till nya destinationer.

De gånger jag släppt kontrollen är de gånger någon bett om det. De gångerna ser jag inte som ett misslyckande! De gångerna har jag gått stärkt ur och lärt mig av min blåögda välmening. Tacksam, är det rätt ord för det? Ja, absolut. Hur vore det om vi aldrig gick på betor och minor? Hur vore det om vi åkte räkmacka och fick allt vi pekade på? För det första skulle det vara riktigt tråkigt!! Vi skulle aldrig få kämpa för något. Vi skulle aldrig önska något, vara tacksamma för något och heller inte ha det jävlar anamma som krävs för att lyckas…

Jag ger mig in i nya saker med hull och hår. Om jag bestämt mig för något, då är det så! Många är de projekt jag drivit och lett in i mål eller tagit till nya höjder. Många är de människor jag lyft och tagit vidare i jakten på lycka, frihet och välmående. Flera har lämnat tåget på vägen, men de flesta har suttit kvar. De som lämnat har gjort det p.g.a att de känner avund, inte klarar min livsstil, inte klarar min passion och brinnande glöd för att hjälpa andra. De har helt enkelt valt en annan väg, den destruktiva vägen, där de stått kvar på perongen och våndats över att jag kör vidare trots flera försök att kasta sig efter mina fötter och försöka få mig att stanna. Det där är konstigt egentligen. Man vill inte följa med, men man vill heller inte att någon annan kör vidare… Kan inte låta bli att undra hur det beteendet skapas och var det kommer ifrån? -Jag vågar inte, men jag vill inte heller att du lyckas! Svaret är väl återigen den berömda Jantelagen. Den som jag försöker krossa och tala om att den är farlig. En lag som inte går under Sveriges grundlagar utan som skapats av avundsjuka människor som valt att stanna på perongen och som inbillar sig att om inte alla andra också står kvar, så ska de få fan för det!

Personligheter är ett spännande kapitel och det har skrivits massor av böcker om det. Jag inbillar mig att om vi har en god självkänsla och en sund inställning till livet så är vi också glada för andra människor. Vi kan gratulera till vinsten på lotto, istället för att bakom ryggen tala om att ¨det var de inte värda¨. Vi kan gratulera till framgången, istället för bakom ryggen säga ¨vem tror han att han är?¨

Jo, visst är det så att jag är tacksam!! Tacksam för alla svårigheter som lärt mig att kämpa och som gjort mig till den jag är. Tacksam för alla möjligheter som korsat min väg och som jag utvecklat med gott resultat. Tacksam för alla de människor som blivit vänner för livet eller som jag lärt mig av. Tacksam över att jag fått äran att bli nedtrampad så jag lärt mig ödmjukhet. Just nu är jag oerhört tacksam för det som ligger framför mig. De arbeten som ska genomföras och som jag brinner för. De människor jag har äran att arbeta med och som brinner med mig. Jag har kallats duracellkanin, jag har ifrågasatts om jag snart brinner upp, men detta av människor som är glada för min skull och som gärna köper biljett till resan mot månen.

Det finns en fråga som ständigt är återkommande i intervjuer och möten med människor. – Hur orkade du resa dig igen efter ditt stora fall? Svaret är följande: Jag väljer livet före döden. Jag väljer att leva istället för att vara destruktiv. Jag väljer att se det fina, bortom sveken, inte att fastna i en offerkofta. Jag väljer att använda mina erfarenheter till att hjälpa andra. Nehe, var det inte svaret på frågan? Okej, jag insåg att ingen annan tar mig i nackskinnet, ställer mig på mina två ben och säger,- Varsågod. Jag var tvungen att fästa blicken på en punkt, ta tag i något i närheten och resa mig, fortfarande med blicken på punkten. Jag reste mig själv på två skakiga ben och började gå. Jag gick till min dator och tog upp ett dokument. Jag skrev ordet: LIVSPLAN….. Därefter började jag skriva vad jag vill uppnå med mitt liv, inte vad någon annan ansåg skulle vara min livsplan. Jag tog kontrollen och vid närmare eftertanke, så är det bara jag, bara du som kan kontrollera ditt eget liv. Du äger dina egna tankar och känslor. Du äger din kropp och dina handlingar. BARA du kan avgöra vad du ska använda dem till! Andra kan ta dina dina saker men INGEN annan kan bestämma över dina egna handlingar, känslor och hur du ska agera! Släng offerkoftan, bränn den så det stinker brandrök! Ställ dig upp och ge dig på livet igen, för vi dör bara en gång, men vi vaknar varje morgon och lever varje dag. Var rädd om det och lär dig av misstagen istället för att drunkna i dem. Använd erfarenheterna till rätt saker! Det är bara DU som kan bestämma vad du ska använda livet till ❤

????????????????????????????????????????Sitter just nu på min altan med en kopp kaffe, solen har gått upp, korna är på väg ut i hagen… Det lilla barnbarnet ligger fortfarande och sover, men snart kommer han upp, kryper upp i min famn och kramar mig stenhårt. Vad jag har att vara tacksam över? Jo, det är mycket!! Läxorna i livet har jag lärt mig att tenta av. Lärdomarna på livets resa har jag lagt upp i mitt bibliotek så att jag när jag vill kan ta fram dem och läsa historien om mitt eget liv. Framgångarna ligger även dem i biblioteket och blandas med resor, fakta, motgångar och upplevelser. 45 år och ett bibliotek som känns större än ortens egna bibliotek där människor varje dag söker fakta och unika livshistorier… Jag ska fylla på min kopp med kaffe och njuta några minuter till innan dagen tar fart med besked. Tacksam, ett ord som är underskattat… Smaka på det, ifrågasätt vad du har att vara tacksam över. Se förbi allt ont och hitta allt gott. Jag garanterar att du snart hittar ditt eget bibliotek där boken tacksam står. Läs den om och om igen tills du vet vad det betyder… Lycka till ❤