Min egen krigszon…

Jag är känd för att vara öppen, rak och ärlig…

Naken i mina uttalanden där jag inte håller inne någonting. Det fanns en tid då jag dolde, förträngde och bar mask. Den tiden beskrivs ganska utförligt i min bok och ligger långt, långt tillbaka i tiden, sådär en 35 år… Mitt sätt att bearbeta och jobba med svårigheter hanterar jag ofta via skrift. Ett sätt som jag tidigt lärde mig fungerade, både för mig själv och för att andra ska förstå och bli hjälpta. Idag hade jag en dialog med en vän som haft det svårt en tid. Vi diskuterade svårigheter man ofta får efter pressade situationer eller traumatiska livshändelser. För henne så blev det extra tungt nu, en dimma som redan hängt i luften drog ur det sista andetaget och lämnade bara det gråa täcket kvar. Jag hoppas mina ord hjälpte, jag gör allt jag kan för att människor i min närhet ska må bra, lyftas, hitta vägar för att ta sig ur. Jag har gått igenom det mesta, varit i samtliga situationer och haft känslan i kroppen av maktlöshet. Jag skapade receptet ¨att ta sig ur¨, gå vidare, titta i vindrutan istället för backspegeln. Jag ÄR framrutan vi tittar i, jag vittnar om att allt är möjligt och det ÄR det…

Trots att jag alltid värnar om andra, hjälper på alla sätt jag kan, så finns det stunder då jag själv behöver en kick. Den behöver inte vara stor, inte en spark i arslet, utan bara en liten puff. Oftast kan det vara en tjänst av de slag jag har svårt med själv. Efter det jag råkat ut för så är jag starkare än någonsin, som om jag fått övernaturliga krafter… Ja, lite som en Fantasy film där meningen ¨May the force be with you¨ dinglar i luften och ständigt ger mig den kraft jag behöver för att komma vidare, ta nästa steg och göra ett bra jobb, oavsett om det är för att hjälpa eller på arbetet. Samtidigt så har vissa saker blivit svårare än andra…

På något sätt så blir det också att man blir tagen för given när man alltid finns där. Du klarar det där, det får du göra själv, du löser även detta, kan inte du fixa… Faktum är att jag gör det, 100 gånger om, speciellt för dem jag älskar, men såren som skadat min själ, gör att vissa detaljer är övermäktiga… Jag pratar verkligen detaljer. Be mig ringa Obama och jag gör det, be mig åka ensam till en krigszon där kullorna viner runt skallen och jag gör det om jag måste, men be mig inte lägga ett (brev på lådan) om det skulle vara ett problem, då låser sig min själ. Jag tycker nog att om jag säger nej, så ska det betyda nej! Säger jag att det inte fungerar så gör det inte det, och jag menar varje ord! Hör att det låter som att jag skulle vara instabil och kan inte låta bli att le. Nej, det är jag knappast. Jag står med båda fötterna på jorden, brett isär och ber om utmaningar! Jag hungrar efter det som är omöjligt och drivs av sådant som är svårt att genomföra. Det är inte det som detta handlar om. Det handlar om att räcka mig handen när jag går över ån (om jag är rädd för vatten), det handlar om att inte ta med hunden (om jag är hundrädd), det handlar om ett handtag i det som varit min fasa sedan mannen med stort m klev in i vårt liv och raderade allt som har med förtroende att göra… Jag har också svårigheter, precis som alla andra, men jag är inte rädd för vatten, jag är inte hundrädd och jag är inte rädd för att springa i en krigszon med kulorna vinande runt skallen för att ha chansen att rädda någon! Nej, nej, mina egen krigszon är mycket enklare än så, så enkla att vem som helst skulle klara av dem, förmodligen på en minut eller två. Är det inte konstigt hur kroppen och hjärnan fungerar egentligen? Jag känner att jag måste söka mer svar i ämnet, ett ämne jag läst mycket om och som jag lärde mig massor om när jag diagnosticerades för posttraumatisk stresssyndrom. En diagnos jag fick efter flera års hot, förföljelse och lögner stora som höghus! Jag har jobbat mig igenom detta under flera år och känner att jag har kontroll över det mesta. Det är bara detaljer nu, men nog så viktiga.

Känner mig som ett levande uppslagsverk för hur man lyckas, misslyckas, hur man tar sig upp på fötterna efter att man trampats ner, farorna som lurar, hur man spelar spelet och receptet för hur man ska låta hjärnan arbeta med det viktigaste vi har för att komma vidare, vår självkänsla. Vikten av att tro på sig själv är A och O för att över huvud taget komma någonstans i livet. Jag tror på mig själv, jag tror på mänskligheten och jag tror på att det goda till slut segrar. Varför skulle jag välja att tro något annat? Det är ju min hjärna och i den arbetar jag med positivitet och framåtanda. Jag försvarar alla jag älskar och överöser dem med kärlek, empati och goda tankar… Men tänk om någon kunde lyfta det tunga oket från mina axlar och bara säga,- Jag fixar det, gör det du är bra på, så fixar jag det här. Vad skönt det skulle vara…

Kanske kan jag lägga det där (brevet) på lådan om några månader och med det sätta punkt för allt vad han orsakat… Jag har förlåtit honom, men bara för att komma vidare själv och för att kunna använda mina erfarenheter till att hjälpa just dig!