Familj och vänner

Vi får inte spara på vår framtid!

En heldagsföreläsning…

Eksjö, en liten stad i Jönköpings kommun som satsar på frågorna jag arbetar med. Jag blir lika imponerad varje gång, då de mindre städerna ofta vågar satsa mer än de större. Dagen innehöll föreläsning och en eftermiddag med workshop.

13045499_10154130088134320_458732662_n

Det framkom en mängd bra åsikter om barn och kvinnor som far illa, om hur man förebygger missbruk och hur man hanterar sina känslor när man blivit utsatt. Det märks att det beror på hur man tänker gällande detta. En grupp förklarar hur man genom att aktivera sig kan hantera känslor när man blivit utsatt, för att slå bort tankar. En annan om ilskan mot sig själv, att man inte sett varningstecknen. Det är inte ovanligt att man känner frustration och ilska på sig själv, men det är också där den förlåtande faktorn kan komma in. När vi varit förbannade ett tag, så måste vi förlåta oss själva för att vi inte uppmärksammat, för att sedan förlåta den som utsatt oss. Det är inte ditt fel att någon annan behandlat dig illa.

När det gällde de glömda barnen och hur vi uppmärksammar barn i vålds relaterade hem, kanske från ett hem i missbruk så var det svårare. Dessa barn skiljer sig inte mycket från andra barn, men en viktig punkt i detta är att vi vuxna ska vara uppmärksamma på de där små små tecknen där barnen börjar öppna sig, att vi ser barnen. Något man aldrig lyckas med om man inte får förtroende hos barnet i fråga. Utanförskap, hur vi får med alla och att ingen får vara utanför var en av diskussionerna för att förebygga att man hamnar i en annan (familj) eller gängtillhörighet. Alla har behov av uppmärksamhet och får vi inte det på hemmaplan, i skolan eller hos familjen, så skaffar vi den.

13090456_10154130088279320_1619344128_n

Människor som engagerar sig i frågorna gör att vi tillsammans kan göra skillnad. Och när det gäller att sätta resurser till att hitta och hjälpa de här barnen så måste politiker gå samman och arbeta över blockgränserna. Om vi satsar på barnen nu och visar att vi alla är lika värda, så förebygger vi både missbruk, gängkriminalitet och skapar jämställdhet. Något som ger oss tillbaka tusenfalt. Vi får aldrig spara pengar på vår framtid, barnen!

Efter en heldag när jag först öppnat upp min egen historia och sedan diskuterat vad man kan göra för att förebygga att andra hamnar i min egen situation så är man ganska trött. Fredagen blev en (näst intill) ledig dag där ett av barnbarnen fick full fokus. Just barnbarnen gör att jag glömmer allt och orkar ta nya tag, jobba vidare med det jag tycker är så viktigt!

Från att vi med plankor, såg och borrmaskin byggde ett litet katt-hus, till pizzerian för lunch, hoppande på studsmatta och en eftermiddag i skogen, så var vi på kvällen ganska trötta och somnade nöjda och glada. I skogen kan mycket hända och just idag gick vi igenom rotsystemet. Hur växer träd och blommor? Vad är rötter och varför finns dem? Vi hittade till slut ett fallet träd där vi noggrant kunde gå igenom trädets rötter. (Det var liksom inte ett alternativ att ta dit en grävmaskin för att gräva upp ett träd med hela rotsystemet.) Att prata och umgås med barn är ett privilegie. Något som jag är i behov av när mitt arbete handlar om ganska tunga frågor. Diskussionerna med en fem-åring får en att tappa hakan och glömma världens alla problem. De små liven är enormt smarta, oförstörda och kunskapstörstande.

13081917_10154130087924320_1711700951_n

Tänk att få in dem i en sal med politiker som ska fatta beslut om deras framtid. De har garanterat svar på det mesta som politikerna inte kan komma fram till. Frågan är vem som skulle förklara för dem att vi tyvärr måste dra in på resurser för barnen, att vi inte har råd att satsa på ett förebyggande arbete så att alla barn får en chans i livet…och det är dessa barn som en dag ska styra Sverige!?! Vem ska berätta att de inte prioriteras och att man inte anser att de är tillräckligt viktiga för att arbeta över blockgränserna och för att bygga starka och friska barn. Har vi råd att tänka så…med tanke på att ett framtida missbruk eller en kriminell livsstil kostar samhället över 20 miljoner per individ och ett barn som får idrotta eller engagera sig i annat (och hittar sin trygghet i det) kommer upp i några få tusenlappar. Vem vågar säga det?

Nu är det helg och trots ledigt så finns tankarna alltid där. Lycka för mig är att se glädjen i ett barn där det lyser framtidstro i ögonen. Astrid Lindgren hade många rätt. Ett exempel är detta: Ge barnen kärlek och mer kärlek, så kommer folkvettet av sig självt!

Den berömda juldagen…

Juldagen har varit så som den alltid är…

Det händer inget mer än att jag ligger på soffan, tänker tillbaka, blickar framåt. Julafton var underbar med barnen och barnbarnen nära. Jag hade planer som fick ändras i sista stund, men det ska jag berätta om en annan gång. Jag säger alltid att jag älskar mina barn och barnbarn till månen och tillbaka och i julklapp fick jag en tavla från min dotter och mitt barnbarn Dino som betyder massor för mig ❤️image
Lugnet som juldagen innebär för mig, ger mig alltid tankeställare, och i år kanske mer än någonsin. Jag påminner mig själv om den kvinnliga entreprenör jag är, och hur mycket jag alltid backar och står tillbaka i mitt arbete och driv till förmån för män. Det är inget jag upptäcker i min vardag när jag är mitt uppe i det, bara när jag landar och tänker efter ordentligt.

Dagen på soffan ger inte bara filmupplevelser på TV, i bakhuvudet så arbetar hjärnan med helt andra saker. Förra årets nyårs löfte var att lyssna på magkänslan. Årets nyårslöfte ska bli att ta för mig mer och sätta ner foten mot dem som tror sig veta bättre än mig i det jag själv skapar.

Jag har rådgivare runt mig som består av både män och kvinnor från både näringsliv och politik. Jag avgör alltid på slutet, men de råder mig på rätt väg. Det är dem tillsammans med magkänslan och mitt driv som ska leda mig in i 2016 som är fylld av fantastiskt arbete ❤️

Ett arbete som ska flyta i mina kvinnliga entreprenörsådror! Och där budskapet ska vara – Become who you are! Man kan också säga ” Women empowerment” , något jag vill skapa till alla kvinnor i världen!

Jag kallar mig social entreprenör, och den enda som har ansvar för att jag lyckas med den uppgiften är jag själv! En god fortsättning till dig och glöm inte att vara du, för det finns bara en som dig… ❤️

image

Äntligen lite Julefrid!

Det har varit hektiska veckor!

Från planerande av event i Täby centrum till genomförande. Från möten i New York, direkt till Milano. Igår landade jag hemma och idag försöker jag landa i mig själv. Att det är julafton i morgon är något som har legat i bakhuvudet, men inte riktigt fått fäste förrän nu.

I Täby lanserades I’M ONE, en kampanj under onebracelet som talar om att jag är en av dem som står upp för jämställdhet och att stoppa våldet mot flickor och kvinnor. Det roliga var alla de pappor som besökte oss och köpte onebracelet till sina döttrar. De tyckte budskapet var viktigt och ville att döttrarna skulle få växa upp jämställda pojkarna. Ännu roligare var det när männen köpte till sina söner av samma anledning ❤️

image

När eventet var över så planerades resan till New York och med bara 24 timmars varsel så slängde vi oss på flyget. Detta för avtalsgenomgång och diskussion kring internationell lansering av ett movement för flickors och kvinnors rättigheter. När jag tänker på alla dessa flickor som gifts bort vid 8 års ålder, barn och kvinnor som våldtas, det otäcka våldet totalt, inte bara på våra gator utan i hela världen där människors värde ibland är lika med noll. Där jag som kvinna inte ska kunna springa i skogen med musik i öronen för att den rätten tagits ifrån mig… Då är det ett enkelt beslut att kasta sig på ett flyg för att snabbt komma vidare med frågan, ekonomin för att stoppa våldet och att visualisera sitt ställningstagande…

New York bjöd också på en dag där vi kunde njuta av den stora staden i full julskyltning!

image

image

image

I fredags kväll landade jag på Arlanda efter förseningar med timmar som var oerhört värdefulla med tanke på att jag har en jul att planera också. 20 timmar fick jag i Sverige innan jag begav mig vidare till flygplatsen igen. Denna gång var det Milano som var målet. Sent på natten till söndagen anlände jag, fortfarande jetlaggad efter New York, men med fast beslutsamhet att förmedla budskapet ännu en gång. Söndagen bjöd på fotboll med ett av favoritlagen ❤️ Inter mot Lazio. Visserligen förlorade vi med 2-1, men stämningen och känslan var enorm! Zanetti lanserade Pirellis nästa katalog, och det bjöds på Champange och mat i VIP rummet. Måndagen ägnades åt möten och planering.

Milano är ju dessutom en oerhört vacker stad och är man ett stort fan av gammal arkitektur så är man hemma. För att inte tala om maten. Pizzan i Sverige bleknar om man fått möjligheten att njuta av en äkta italiensk pizza ❤️image

image

image

image

När jag väl landade hemma i Sverige natten till igår  så var jag så trött så det visste inga gränser. Man kan ju tycka att det varit en glidig tid där jag fått uppleva en hel del, men då ser man bara de vackra bilderna och de fantastiska monumenten. Man ser inte alla sömnlösa nätter med press att prestera på möten. Man ser inte de sena kvällarna och ofta 7 dagars arbetsveckor. Man ser inte kampen som förs för allas lika värde. Man ser heller inte människan, i detta fall jag, som varje dag pusslar med tiden för att finnas tillgänglig för både familj, vänner, kollegor och för mitt engagemang som jag valt att kalla mitt livs mission. För mina älskade barnbarns skull så vill jag vara med och påverka för att de ska få bättre möjligheter, och även om vi aldrig kan få ett samhälle fritt från våld och diskriminering så är det ändå en nolltolerans vi måste kämpa för ❤️ Jag vill inte att andra barn och kvinnor ska behöva utsättas för det jag gått igenom. Jag vill att alla ska ha samma chans och att alla ska få uppleva en barndom värd att kalla barndom fylld av lek och kärlek.

I morse vaknade jag med Dino bredvid mig. Älskade lilla unge som såg Inter matchen på tv och hoppades att få se mig på läktaren. Som sorterat alla julklappar under granen så att det blir lättare för mig att dela ut dem, och som stilla bad mig sjunga Mors lilla Olle innan vi somnade ❤️ Nu har han åkt iväg med sin mamma för julshopping. Hans sällskap byts ut mot Alice som kommer om några timmar, medan hennes föräldrar julstökar. Tillsammans ska vi förbereda maten inför julafton…

Det jag lärt mig de senaste veckorna är att viktigt. Det behövs inga veckor eller ens dagar att planera och skapa en fin jul. Så länge det finns kärlek, förståelse och ödmjukhet inför livet så löser sig det mesta. Idag ska jag bara gå omkring och pyssla och mysa i tofflor. Arbetet för i år är avklarat och äntligen ska jag få andas ut. Min bok ska få en rejäl omgång och jag hoppas att det sista blir skrivet så att även det kan få en sista punkt…image

Nu vill jag önska er alla en riktigt God Jul! Tänk på att inte stressa, allt behöver inte vara perfekt. Så länge kärleken finns där så blir det bra ändå ❤️ Kram!

image

Fuck Cancer

Ibland hjälper inte positivt tänkande…

Ni som följer mig vet att jag efter över 30 år äntligen fått kontakt med min mormor. När jag träffade henne första gången i september var jag jätrenervös. Jag skulle se mitt arv i ögonen och få de svar jag sökt sedan jag var liten. Jag fick mina svar. Hon var så där stark som jag drömt om att hon skulle vara och hon sa saker som hade kunnat komma från min egen mun. Mormor var en envis dam med stort hjärta och ödmjukhet inför livet. Hon hade gått igenom svåra saker i sitt liv, och stod fortfarande på benen. 84 år gammal tog hon hand om allt själv. Hon berättade om när jag var barn, om mina föräldrar och om när hon var ung. Jag fick veta sånt jag aldrig vågat drömma om att få svar på…

Min mormor hade överlevt 4 canceroperationer. Men hon berättade också att hon var dålig igen, att man inte visste vad felet var… För en månad sedan fick jag träffa släkt på en släktträff som jag aldrig träffat tidigare. Kvällen bestod i skratt, tårar, minnen och nya bekantskaper som jag inte visste fanns.

Känslan när man plötsligt känner sig hel, som att cirkeln slutits var fantastisk. Hon, min mormor har tänkt på mig, undrat och ifrågasatt om vi någonsin skulle träffas. I augusti ringde jag, i september träffades vi. Jag har tänkt på henne och undrat om det fanns någon likhet mellan henne och mig, och det fanns det. Den styrkan hon har känner jag igen mig i, den kan inte komma någon annanstans ifrån. Jag såg det i hennes ögon. Det, som jag letat efter.

Förra veckan ringde hon. Mormor hade varit på lasarettet och fått svar på vad som var fel. Hon har cancer igen… Hon ville först inte operera sig. Hennes hjärta är inte tillräckligt starkt och det är en stor operation. Men läkarna insisterade att de måste och operationen ska ske före jul. Mina tankar for igenom huvudet när vi lade på. Jag blev förbannad och ledsen. Jag ifrågasatte vem som var så grym att efter alla år, alla bedrövelser bara göra så här mot mig. Jag blev egoistisk och för en stund ifrågasatte jag livets grymhet! När jag lugnat ner mig och andats ordentligt så kom andra tankar… Vilken tur att jag ringde det där samtalet i augusti. Tänk om jag inte gjort det. Tänk om det hade varit för sent… Nu har jag i alla fall chansen att vara med och delaktig på de sätt jag kan och hon orkar.

Cancer är en fruktansvärd sjukdom som tar människor vi älskar ifrån oss och mer behöver göras för att hjälpa, forska, hitta vägar för att utrota eländet. Nu vet jag att det inte går att utrota, men ändå! Jag hittade ForLife som drivs av företaget Helpers Alliance Sweden AB. Det är ett företag som genom sin roll som anordnare i Jobb- och utvecklingsgarantins sysselsättningsfas hjälper deltagarna att skaffa erfarenhet, meriter och referenser för framtida jobb genom ett aktivt arbete till förmån för cancerforskning.  Här beställer man produkter där intäkterna går till cancerforskningen, något som just nu känns oerhört viktigt för mig. Alla har vi någon i vår närhet som drabbas av cancer, men först när det sker så blir man mer aktiv och vill hjälpa! http://www.forlife.nu/sv/butik.html 

Det enda jag önskar mig i julklapp i år är att min mormors operation går bra, att hennes hjärta orkar och att vi får mer tid. Att min familj får vara frisk och att vi mer än någonsin månar om varandra. Att vi oftare talar om hur mycket vi älskar varandra. Det kan aldrig bli tjatigt, det blir inte för ofta. Jag brukar säga till mina barn och barnbarn att jag älskar dem till månen och tillbaka. Förra veckan när jag sa det till Dino 5 år, så svarade han. – Jag älskar dig till Jupiter och tillbaka. Det var ännu mer, det hade hans mamma förklarat för honom, och hon har så rätt. Kärlek går inte att mäta, men om vi åtminstone visar det ännu lite mer så kanske vi alla kan må lite bättre…

– Mormor, jag kämpar med dig och jag tänker på dig varje dag! Ge aldrig upp. Vi har ju precis träffats… ZERO CANCER!! FUCK CANCER!!

imageÖ

 

 

Skapa din egen historia…

Varje vecka får jag ett par samtal eller mail från kvinnor runt om i Sverige…

De kan ha olika anledningar, men oftast så är det kvinnor som vill ha råd. Hur ska man tänka när livet går fel, när man blir utsatt, hotad, förtryckt? Hur ska jag förklara för barnen, mamma eller på jobbet?

Jag brukar förklara att jag inte är utbildad, jag har bara en stor erfarenhet av livet som jag gärna delar med mig av. Mina råd kanske inte är rätt för just dig, kanske ska du agera och tänka på ett helt annat sätt. Men oftast så blir svaren att de har pratat med proffesionella människor inom yrket, psykologer, terapeuter, mentorer, men sällan har de erfarenheten utan mest statistik, jämförelser och kanske kbt, eller varför inte råd om vart man ska gå härnäst…

Jag brukar tänka på att det är samma sak med ungdomar med problem, de lyssnar på vuxna som haft egna problem, som vet hur illa det kan vara och som har nycklarna för hur man tar sig vidare. Egentligen borde man inte anställa enbart dem som har höga betyg  är det gäller detta. Kanske skulle livserfarenhet värderas högre, en kompetens som inte har någon utbildning eller högskolepoäng.

Men hur tänkte du? Vad fick dig att gå vidare, ta av dig offerkoftan, vara människ, leva… Svaren är säkert många, och lika svårt att förklara som varför jag överlevde och hanterade mina trauman som barn. Det kanske ligger i vinnarskallen, känslan av att vad som än händer, så ska man vidare mot mål. Vissa människor jag träffar har svårt att förstå och ta in vad jag varit med om. Vissa ser det i mina ögon. Kanske beror det på hur öppen man är som person…

Den här veckan har jag haft två kvinnor jag talat med och som frågat hur de framför allt ska tänka. En av dem har två små barn och en man som psykiskt och fysiskt misshandlar henne. Små ord kan var avgörande hur man väljer att ta sig vidare. För den här kvinnan handlade det om att höra att det är möjligt, att man kan, att det finns fler. Det handlade om att ge henne så pass mycket självkänsla att hon vågar ta steget mot ett eget liv…att hon är värd det och framför allt att hon ska ge sina små barn chansen.

Jag har byggt en plattform för barn och kvinnors rätt. Länge har jag sagt att jag ska lämna den ifrån mig, att jag inte vill fronta. Men den här helgen där barn och barnbarn varit i fokus så har också tankarna snurrat i huvudet. Om jag backar nu när detta ska genomföras och låter någon av de männen jag jobbar med i projektet fronta det jag skapat och brunnit för i flera år, så går jag emot allt jag står för. Jag brinner för kvinnors lika rätt, ett jämställt samhälle. Jag brinner för kvinnligt entreprenörskap, ledarskap och att kvinnor och flickor ska våga ta mer plats… Hur skulle det då se ut om jag lämnar över allt som jag kämpat för? Vem är jag då…

Jag har tappat kontrollen flera gånger tidigare till kollegor som vänt det jag skapat och där annat än kärleken till att hjälpa varit i fokus. Jag minns ett projekt i Uganda där rent vatten var målet, men när jag satt samman konceptet och hittat finansiärer, blivit bortkollrad pga andra intressen från ägarnas håll. Den här gången äger jag själv projektet och jag har bestämt mig för att jag fattar alla viktiga beslut.

Barnbarnen i mitt fall har en stor inverkan på mig. De ger mig en anledning att kämpa och att tro att det kan finnas en vackrare framtid än den tid vi har nu, där katastrofer, lidande och våld är vardag. Ibland undrar jag hur jag hade levt om jag inte gjort det jag gör idag. Vägen har varit lång, men målet har varit i fokus hela tiden. Hade jag haft en annan bakgrund, så kanske jag heller inte haft samma känsla för människor i lidande. Och ändå så undrar jag, vad hade jag utvecklat då? Skapandet för mig är lika viktigt som att gå upp på morgonen. Kanske hade jag byggt något helt annat, eller valt andra vägar. Vilken tur då att jag har min ryggsäck, utan den hade jag aldrig haft möjlighet att packa ur och med erfarenheterna där i, hjälpa andra att komma vidare i livet!

Förlåt din bakgrund och de som gjort dig illa, och framför allt, förlåt dig själv. Vi är inte mer än människor… Och livet, det är så mycket vackrare än bara det som sker runt omkring oss. Framtiden är inte skriven än. Dina val berättar din egen historia, så se till att den historien blir riktigt bra!

Kram till dig ❤️

imageØ

Ett år visare…

Igår fyllde jag ett år äldre..

Eller som jag säger, jag blev ett år visare! Man säger ju att man inte blir äldre än man gör sig, men just nu känner jag mig mest som 74 år! Det har varit ett tufft år, och extremt mycket arbete de sista veckorna. Jag hoppas att jag efter denna vecka är nere på min normala åldersnivå igen:)

Jag brukar varje nyår och varje födelsedag tänka tillbaka på vad som skett, men också fundera på vad kommande år ska leverera. Nya erfarenheter, kanske nya bekantskaper, nya människor att förlåta, hylla, glömma eller älska. Livet består av en mängd faser och min fas måste väl vara någonstans där jag hittat mitt rätta jag, där jag inte lägger så stor vikt i vad andra tycker om mig, och inte heller lägger så stor vikt i vad andra tycker om andra heller. Något man lär sig genom åren är hur människor fungerar. Pratar någon illa om någon annan till mig, så vet jag med säkerhet att de pratar illa om mig till andra. Så det är bara att slå dövörat till, nicka och låta det gå ut genom det andra. Om andra däremot tror på något som sagts om mig, då är det deras problem. Det är bara synd att man inte kontrollerar fakta först. När jag själv hör saker så väljer jag oftast att bilda min egen uppfattning, utan andras påverkan och det är ganska skönt. Men det hör nog till åldern, man mognar och känner sig trygg i sin egen kropp och sitt eget huvud.

I min ålder är man väldigt trygg i sig själv, man vet vem man är, var man står i viktiga frågor och man lägger sin tid på det som betyder något för en själv. Åtminstone gör jag det… Att det skulle ta så många år däremot att hitta min bakgrund, mitt förflutna, det är något jag ångrar, men aldrig kommer att vara bitter över. Om jag ska gå och vara bitter över något jag inte kan få ogjort, så kastar jag iväg tid och energi på något som inte ger något tillbaka. Då är det bättre att njuta av det som nu kommit fram. Mina släktingar jag hittat och min bakgrund som bekräftats. Och vet ni… För en vecka sedan fick min morfar ett namn. Jag har aldrig vetat, aldrig vetat var jag ska titta och inte för att det stört mig speciellt mycket, så har han nu ett namn och det är stort!

Året som gått har varit fylld av lycka, sorg, framgång och bakslag. Ungefär så som livet ser ut…mer eller mindre för alla. Men inte något ont som inte för något gott med sig! Karma är något jag ofta hänvisar till och förr eller senare så får man vad man förtjänar.

Bild1

Igår var barn och barnbarn hemma på middag för att fira. Det var bara yngsta sonen som är iväg och studerar som inte var på plats. Jag träffade honom däremot i fredags när jag åkte söderut för möten. Jodå, de som fick mest presenter var barnbarnen, för vem kan motstå Pippis häst i storformat, Minecraft-lego eller kläder när man besökt Gekås? Något som också följer med åren är just att det är roligare att ge än att få. Jag kräver inte så mycket längre. Det finaste jag kan få är ord som tack, jag älskar dig, eller du betyder mycket för mig. Ord är värt mer än materiella ting. Att visa och få kärlek är obetalbart… Så när någon säger något fint, så känner jag mig enormt rik!

Just idag är just en sådan dag. Med så många gratulationer och kramar av familj, vänner och kollegor i form av sms, telefonsamtal och på sociala medier, så blir man rik! Rik på kärlek och något som inte bara ger rikedom utan också energi, glädje och frigörande av endorfiner är kramar!

Till alla er som behöver, här kommer en extra stor KRAM!! Var rädda om er och njut av varje dag som går, oavsett om den är bra eller dålig, för kom ihåg en sak… Den kommer aldrig tillbaka!

KRAM

1421933135-1367-624x579